Kollaps för finanssystemet
Detta är en ledare. På hela Helagotland publiceras ledarartiklar från Gotlänningen, Gotlands Folkblad och Gotlands Allehanda.
Jättelika summor pumpas in i de egna bankerna i tron att det går att hålla finanskrisen utanför landets gränser. Men inget land, hur välskötta banker de än har, undgår krisen.
Ju mer pengar som satsas på räddningspaket, desto misstänksammare blir den så kallade marknaden. Likviditetstillskotten äts upp innan de ens hunnit tillföras systemet.
Länderna bestämmer själva
Problemet är oftast inte att det saknas pengar. Problemet är att bankerna inte vill låna ut dem ut dem till varandra. Det hela är att likna vid en hamstring, och hamstringsvågor brukar inte ta slut förrän förtroendet återställs.
Försöken att vältra över problemen på andra länder strider dessutom mot idéerna med hela det europeiska samarbetet och snedvrider konkurrensen. Kapitalet flyttar till det land där de bästa garantierna erbjuds, inte där det behövs eller gör största nytta.
Vi har vant oss vid att EU bestämmer ramarna för vårt ekonomiska handlande. Men när det gäller finanssystemet finns inga europeiska ramar. Länderna bestämmer själva över det regelverk som finns kvar efter årtionden av avregleringar. Det regelverket är inte anpassat till globaliseringen av ekonomin och uppfinningsrikedomen och girigheten på de finansiella marknaderna.
Konservativa regeringar världen över med den amerikanska i spetsen socialiserar nu banker och finansinstitut på löpande band.
Socialiserar förlusterna
Egentligen ville de bara socialisera förlusterna, men det är politiskt omöjligt. Så nu sitter de där med en massa banker i knäet, utan att veta vad de ska göra med dem. Man låtsas att det är tillfällliga ingripanden och att marknaden bara behöver hållas under armarna en tid.
Det handlar uppenbarligen om en systemkollaps, som har djupare rötter och längre historia än kraschen på Wall Street 2008.
Redan för ett år sedan tvingades den socialdemokratiska regeringen i Storbritannien att rädda ett stort brittiskt bolåneföretag, som höll på att gå i konkurs.
Varningssignalerna har varit många, men ingen har tagit dem på allvar. Tilltron till det kapitalistiska systemet har varit alltför stark. Ingen har velat svära i kyrkan. Det är också EU:s dilemma. Hur ska en union, som har marknadsekonomin inskriven i sin grundlag, kunna agera effektivt när marknaden plötsligt sviker alla förväntningar?
Hur åstadkomma de långtgående reformer av finans- och bolånemarknaderna som alla inser behövs, utan att man ifrågasätter det rimliga i att en liten krets av kapitalägare och spekulanter tillåts äventyra välfärden för hundratals miljoner löntagare och småföretagare?
Bostäder spekulationsobjekt
Det handlar bland annat om att återupprätta de sociala ambitionerna på bostadsområdet.
I dagens Europa är bostäder en handelsvara och ett spekulationsobjekt, där de ekonomiskt starka kammar hem vinsterna medan de ekonomiskt svaga riskerar att förlora allt när bubblorna spricker. Det gäller tyvärr också i Sverige.
Det är svårt nog att få 27 länder att samsas om beslut i småfrågor. Hur ska det då inte bli att enas om något som kräver radikalt nytänkande av alla regeringar - och av somliga politiker att de sväljer sina partiprogram, blad för blad?
Och vad händer med EU om unionen misslyckas med att skapa finansiell säkerhet och häva den recession som Europa är på väg in i med en förfärande hastighet? Kommer det att finnas någon Union?