Kollontaj var Stalins sändebud
Aleksandra Kollontajs dagböcker är ett unikt läsäventyr, tycker Mats Rosin.
Foto:
Detta är en ledare. På hela Helagotland publiceras ledarartiklar från Gotlänningen, Gotlands Folkblad och Gotlands Allehanda.
Diplomater som skrivit dagböcker finns det många spår av i litteraturen, men madame Kollontaj är ensam om att ha gjort det med trettiotalets Stockholm som utgångspunkt. Aleksandra Kollontaj, Sovjetunionens sändebud i vårt land åren 1930-45, var tveklöst en av förra seklets mest intressanta kvinnor.
Kommunist och feminist
Hon var inte bara världens första kvinnliga ambassadör, hon hade varit kommissarie för sociala frågor i Lenins bolsjevikregering och därmed i realiteten också världens första kvinnliga minister.
Hennes bakgrund gör henne inte mindre spännande: Uppvuxen i överklassmiljö, feminist, socialist, kosmopolit, revolutionär...
Som både kommunist och feminist kunde hon knappast ha varit en mer främmande fågel i det diplomatiska umgänget. I början noterar hon också ofta ironiskt alla bekymmer hon förorsakar protokollet bara genom att vara kvinna. Särskilt glad åt att ha hamnat i Sverige är hon inte. Hon beklagar sig över svensk självgodhet och jämförelserna med Norge, där hon varit stationerad tidigare, utfaller sällan till vår fördel.
Men vänner fick hon ju ändå ganska snabbt. Till dem hörde Ada Nilsson, radikal läkare, advokaten och vänstersocialdemokraten Georg Branting, liksom Karl Gerhard.
Med sin uppväxt i tsarrysk överklass smalt hon också snabbt in i de fina miljöerna. Den socialdemokratiska regering som tillträder 1932 har hon däremot inte mycket till övers för, även om kände både Per Albin och Gustav Möller från internationella kongresser före 1917.
Hon gillade Pehrsson Bramstorp
En politiker hon gillar är bondeförbundets Axel Pehrsson Bramstorp. Tydligen var det ömsesidigt - i vart fall citerar hon honom för att ha uttalat sig gillande om hur kommunisterna likviderat de ryska kulakerna.
Är Bramstorp rätt citerad är det ju ett direkt sensationellt yttrande.
Emellanåt kallas Kollontaj hem till Moskva. Då tar försiktigheten över. Och självcensuren. Att det är den stora terrorns tid och att nackskotten knallar om nätterna kan bara utläsas mellan raderna. I stället får Stalin i dessa anteckningar avslöja mänskliga drag. Gillar svenska kor (!) och har inget emot att kronprins Gustav Adolf ägnar sig åt arkeologi på sovjetisk mark...
Några amorösa äventyr avslöjas inte. Den tiden i Kollontajs liv är förbi. Kvar är bara minnen. Och slumpartade återseenden:
- Var det verkligen för den kvinnans skull som jag hade så många sömnlösa nätter, tänker hon efter ett möte med en tidigare rival...
Något svar på varför hon själv, till skillnad från nästan alla andra med samma bakgrund i 20-talets opposition, överlevde Stalins hårdhänta utrensningar ger inte anteckningarna. Kanske var det helt enkelt så att han behövde henne.
En diplomat av hennes kaliber var inte lätt att ersätta på den centrala post som Stockholm sen blev, särskilt i fredsförhandlingarna med Finland..
Så fort kriget var över blev hon ju också bryskt hemkallad även om det var till ett privilegierat pensionärsliv i Moskva.
Aleksandra Kollontajs dagböcker är ett unikt läsäventyr, privata och politiska tidsbilder med spanska inbördeskriget, Hitler, Mussolini, Stalin och hela det mörknande trettiotalet som bakgrund.
700 täta sidor att återvända mer än en gång till.