Königson avgjorde ATP-reformen
Folkpartisten Ture Königson la för 50 år sedan ner sin röst och räddade därmed ATP-reformen.
Foto: PRESSENS BILD
Detta är en ledare. På hela Helagotland publiceras ledarartiklar från Gotlänningen, Gotlands Folkblad och Gotlands Allehanda.
I dag ett ganska bortglömt namn, men för i dessa dagar exakt femtio år sen tävlade Königson med en annan göteborgare, boxaren Ingemar Johansson, om medieutrymmet. Det var just denne Königson som med sin nedlagda riksdagsröst i maj 1959 avgjorde hela den omstridda ATP-reformen, så att det därmed också sattes punkt för en av 1900-talets mest långdragna politiska strider.
Folkomröstning 1957
Bland annat hade pensionsfrågan både varit föremål för folkomröstning 1957 och något så ovanligt som ett extra riksdagsval i juni 1958. Utgången var ändå oviss eftersom det inför det slutliga avgörandet fortfarande vägde jämnt i andra kammaren.
I sämsta fall riskerade det rentav komma att bli lotten som skulle få avgöra. I Ulla Lindströms dagböcker kan man avläsa den förtätade stämningen, både i kammaren och internt inom den socialdemokratiska regeringen vars existens också stod på spel.
Königson hörde till de så kallade arbetarliberalerna - det fanns såna inom folkpartiet på den tiden. Han hade sin riktiga arbetsplats på Götaverken och redan i januari 1959 hade han deklarerat att han inte skulle kunna se sina gamla arbetskamrater där i ögonen om han bidrog till att lösningen på deras pensionsfråga gick om intet eller ytterligare försinkades. Därför kunde han heller inte följa sitt eget parti hela avslagsvägen ut, meddelade han och hade därmed tagit steget ut ur anonymiteten.
Königson la ner sin röst
Pressen på honom att ändra sig blev hård, men han stod pall. Varken folkpartiledaren Bertil Ohlin, eller upprörda borgerliga väljare kunde få honom in partifållan igen. I avgörandets stund la Königson som sagt ner sin röst, vilket innebar att pensionsreformen gick igenom med de historiska röstsiffrorna 215 - 214 och en nedlagd.
I en politisk kultur som vår, där följsamhet mot det egna partiet annars är det normala, var det något oerhört. Det är svårt att komma på någon enskild riksdagsman under hela 1900-talet som förmått visa samma mod att följa sitt eget samvete i en stor fråga. Hjälte på vänsterkanten, givetvis, men Königsons egen politiska karriär var över. Sen han lämnat folkpartiet försökte han visserligen i slutet av sextiotalet komma tillbaka till riksdagen som kristdemokrat, men utan framgång. Tveklöst är dock hans historiska insats värd att bli ihågkommen.
Att sen inte heller ATP i längden visade sig vara pensionsfrågans slutliga lösning är vi ju i dag, ett halvsekel senare, smärtsamt medvetna om, men det kunde ju knappast Königson rå för.