KRÖNIKA
I dagarna är det sex år sedan jag slutade jobba. Blev påmind av Facebook. Pensionär i sex år, det låter något det. Kan bara konstatera att tiden går fort, även om jag numera inte har så många tider att passa eller uppgifter som ska lösas.
Det är nu ganska precis två år sedan jag på allvar gav mig in i politiken, som ersättare i gymnasie- och vuxenutbildningsnämnden. Det var precis i pandemins början.
Efter att ha konsulterat min dagbok har jag deltagit på 15 möten sedan debuten i april 2020. Då sammanträdde vi i Vuxenskolans lokaler. Det var den 16 april 2020. Covid-19 började få samhällsspridning, även om ingen just då visste hur det skulle utvecklas. Och hur lång tid det skulle ta innan vi kunde leva och ses på ett normalt sätt igen.
Det har gått nästan två år utan att vi har träffats fysiskt i vår nämnd. Vi har suttit på våra kammare, sett in i en datorskärm och varit ganska isolerade. Men det demokratiska arbetet har fungerat. Jag har inte varit med om ett enda datorhaveri under de här två åren. Och eftersom det bara krävs ett kort strömavbrott för att möten ska flyttas eller förlängas måste man ju ändå säga att det har gått bra.
I förra veckan var det äntligen dags. När människor som inte träffats på riktigt på två år möts uppstår en ganska speciell känsla. Stämningen var väldigt uppsluppen och vänlig. Kändes som om vi hamnat mitt i ett kosläpp.
Vi människor är sociala skapelser, och mår bäst av att träffas fysiskt. Även om det fungerat digitalt, känns det som om det är mycket enklare att nå fram, ställa sina frågor och följdfrågor när man träffas öga mot öga.
Vissa saker har dock förändrats. Kramas eller kindpussas förutom med de allra närmaste är inte längre aktuellt. Och i mitt fall lär det dröja innan det kommer tillbaka. Om det nu någonsin gör det. Jag har inte skakat hand på två år, det går lika bra att säga hej med armbågen. Nya tider, nya beteenden.
Just nu förfasas och påverkas vi alla mest av det krig som sedan 24 februari oavbrutet pågår 70 mil från oss. Längre bort än så är inte kriget om vi följer fågelvägen från Gotlands södra udde till det nordvästra hörnet av Ukraina.
Över fyra miljoner människor har flytt sitt hemland. Och många fler är på flykt i landet.
Det går inte många stunder under en dag som jag inte tänker på kriget. Försöker hitta ljusa signaler. Men de är fortfarande alldeles för få för att vi ska våga hoppas på ett snabbt slut.
Det vi alla önskar oss mest av allt just nu är positiva nyheter för Ukraina och för världen. Det räcker nu.
Slava Ukraini!
(Uttrycket är en ukrainsk slogan, som även används som hälsning, och som nu fått en spridning över hela välden som en hyllning till landet. Det betyder ”ära åt Ukraina”.)