Kulturutredning utan trumpetstötar
Detta är en ledare. På hela Helagotland publiceras ledarartiklar från Gotlänningen, Gotlands Folkblad och Gotlands Allehanda.
Nu tänker jag inte försvara utredningen, men konstaterar att många har åsikter, få har läst den. Jag har för egen del investerat i utredningens dryga 800 sidor, fördelade på tre volymer, och kan nu självständigt ta del av den.
Ibland saknar jag gamla tiders statliga utredningar. Parlamentariska utredningar som fick god tid på sig att göra ett gediget arbete från a till ö, från efterforskningar till genomarbetade förslag och med ekonomiska resurser i sikte. Så sett är det lite synd om Kulturutredningen.
Partiernas kulturdebatt?
Den fick inte en ordentlig chans, även om ambitionerna säkert var goda. Men här finns ändå mycket att hämta som ger näring åt kreativa diskussioner. Företrädare för olika kulturgrenar diskuterar nu flitigt delar av utredningen, sämre dock med företrädare för de politiska partierna, än så länge.
Jag noterar dock att socialdemokraterna redan genomfört ett rådslag, En kulturpolitik för framtiden. Förhoppningsvis gör de övriga sex partierna något liknande för att markera kulturens roll i människors liv.
Och hur blir det på Gotland? Ett kulturpolitiskt program har utarbetats i Kulturnämnden. Dock utgår jag från att partierna också vill presentera alldeles egna idéer om kulturen och hur den skall finansieras. Liksom att skapa mötesplatser för alla och envar, unga som gamla, allt från lokaler till Internet och i människors sinnen.
Kulturminister Palme drev på
Kultur i olika former är en grundläggande förutsättning för att ett samhälle och dess medborgare skall växa och må bra. Kultur bidrar till välfärd, utveckling och utvecklad demokrati. Sådana värden låg till grund för 1974-års kulturpolitik. Den som ytterst formades av Olof Palme.
När han 1967 blev utbildningsminister blev han också kulturminister och grep sig an denna nya uppgift med samma frenesi som vanligt. Sökte kontakt med författare och konstnärer. Deltog i de vitala kulturdebatterna.
Diskuterade konstens gränser, vad konst är, finkultur och populärkultur och hur nå ut med kulturen till folket. Vips drog han igång ett nödvändigt reformarbete.
Kulturpolitiken låg i träda. Nu skulle marken plöjas. Successivt ökade stödet till Författarfonden och till arbetsstipendier. Nytt presstöd till kulturtidskrifter infördes. Den konstnärliga utbildningen växte kraftigt. Flera parallellutredningar arbetade med olika kulturfrågar.
Kulturen distribuerades ojämnlikt och kritiska röster höjdes om detta. Resultatet blev inrättandet av Kulturrådet. En då märklig skapelse, såväl statlig utredning som policyorgan för kulturpolitiken.
Det skall genast sägas att denna "utredning", som ledde fram till 1974-års kulturpolitik, inte heller var parlamentarisk. Men till skillnad från dagens Kulturutredning var utredningen sammansatt av en rad kulturarbetare, bland annat författaren PO Enquist.
Blir det bara ett pip
Kanske förklarar det kreativiteten och nytänkandet. Även om utredningen inte var parlamentarisk så togs kulturpolitiken i stor politisk enighet och blev styrande för svensk kulturpolitik i 35 år (dock skedde en viss revidering 1996).
Grundbulten var att samhället på olika nivåer tog på sig det övergripande ansvaret för kulturpolitiken. Därvidlag ser det ut som om ett systemskifte nu är på gång.
När debattören Göran Greider nyligen kommenterade Kulturutredningen sa han sig sakna de tydliga trumpetstötar som 1974-års kulturpolitik levererade, bland annat att motverka kommersialismens negativa verkningar.
Hur blir det med trumpetstötarna denna gång? Blir det kanske bara ett pip.