Livet på en ö i havet
Gorbatjov var väl värd fredspriset 1990.
Foto: MISHA JAPARIDZE
Detta är en ledare. På hela Helagotland publiceras ledarartiklar från Gotlänningen, Gotlands Folkblad och Gotlands Allehanda.
Vad skall man göra där? När inte ens internet finns att tillgå. Och så att ha en och samma människa inpå sig hela tiden, en hel vecka. Inga andra att umgås med. Nej, hu!
Men det fungerar alldeles utmärkt, det kan jag försäkra. Man behöver tid för sig själv ibland och för varandra igen. Få ta dan som den kommer. Storm, regn eller ljuvlig sol. Sillgrisslor, havsörnar och blåsippor.
Upptäcka att efter ett par dar så sover man plötsligt en hel natt, utan att vakna. Tankarna blir lugnare och tänker alldeles på egen hand, helt naturligt. Som författaren Gerda Antti säger: "Det är när tankarna får ledigt som de tänker." Så är det på en öde ö.
Fyrmästaren på Stora Karlsö
Men det fanns en tid då människor verkligen bodde här ute. Levde och arbetade. Det var fyrfolket som kom till Stora Karlsö 1887 då fyren tändes.
Då fanns där fyrmästare och fyrbiträden med familjer. Många barn växte upp på ön och hade en fantastisk plats för lek och allehanda upplevelser. Men barnen fick också hjälpa till så gott de kunde. Tidigt vande de sig vi sjön och deltog i fisket för familjens försörjning. Eller hjälpte till att frakta upp förnödenheter när båtarna kom.
Barnen skulle också gå i skola. Tidigt fanns en ambulerande lärarinna som undervisade i tremånadersperioder. De andra tredjedelarna ägnades åt barnen på Gotska Sandön och Östergarnsholm. Än idag heter rummet två trappor upp i fyren "Skolsalen".
Var fanns kvinnorna?
När man tar del av fyrhistorien slås man av att det är männens historia som beskrivs. Var fanns kvinnorna? Jo, de skötte "bara" hem och familj. Inget att orda om. Och ändå var deras arbete en viktig förutsättning för att fyrväsendet skulle fungera i praktiken. Det var ett ständigt slit och mycken oro för barnen.
Jag tänker särskilt på kvinnorna när vi nu besöker Fyrträdgården. Där är påskliljorna på väg att slå ut och andra lökväxter är på gång. Senare sticker också pionerna upp. Allt detta en påminnelse om kvinnornas liv här ute för 100 år sedan. För man odlade inte bara nödvändigheter.
Man odlade också till lyst och av ett slags tyst omtänksamhet. Skönheten var viktig med blommor av olika slag och syrenbuskar som gav omfamnande skydd och skön doft. Ingen tänkte väl på det, men det hade sin betydelse för livet därute.
Det som genom tiderna nedlåtande har kallats "kvinnogöra" var en förutsättning för familjens överlevnad. Det innehöll inte minst omtänksamt pyssel som gav livsglädje och bidrog till familjens sammanhållning och ett gott liv.