Mångfald ger kulturen värde
Väggmålning testades av bröderna Holst.
Foto: Krister Nordin
Detta är en ledare. På hela Helagotland publiceras ledarartiklar från Gotlänningen, Gotlands Folkblad och Gotlands Allehanda.
En högst rimlig åtgärd i sann självstyrelseanda. Vem vet väl bättre vilken inriktning det lokala och regionala kulturlivet ska ha än de lokalt verksamma politikerna. Ja, utöver medborgarna själva då förstås. Men de är ju också närmre ett lokalt och regionalt beslutsfattande.
Så även om detta upprör Svenska Dagbladets Lars Ring, är utredningen helt klart på rätt väg. Ring skriver nämligen i sin tidning om "oerfarna tillfällighetspolitiker" som under "korta mandatperioder" skulle få slutlig makt över bidragen till kulturen. För de nuvarande kulturpolitikerna i kommuner och landsting är precis lika erfarna som sina motsvarigheter på riksplanet. Sak samma med mandatperioderna, de är exakt lika långa.
En annan ständigt aktuell stridsfråga i kulturdebatten är fördelningen mellan proffs och amatörer. Framför allt de som har anknytning till olika institutioner slåss här för sin framtid, till exempel i den skuggutredning som arbetat parallellt med Swartz-Grimaldi. Strukturkramare kallas dessa av centerns främste kulturpolitiker, Anders Åkesson. En liknande syn har Monica Stolpe-Nordin 2:e vice ordförande i Studieförbundet Vuxenskolan.
Det är bara att instämma. Till med i Stolpe-Nordins ord när hon efter ett möte med kulturutredaren förklarar att "högljudda särintressen" inte får "cementera" dagens kulturpolitik. Också när hon istället vill se en modern kulturpolitik "som bygger på principen ’av och med’ och inte ’för och om’".
Vi behöver naturligtvis både ock. Både amatörer och proffs. Kultur får inte "bara" vara att konsumera och bli omskriven. Det är ingen "mänsklig rättighet" att kunna leva på sitt kulturarbete. Därmed inte sagt att det med välbehövligt ökade resurser till kultursektorn inte vore önskvärt med fler hel- eller halvprofessionella kulturarbetare. Tvärtom. Däremot måste mycket av överbyggnaden, administrationen och institutionaliseringen motverkas och om möjligt brytas upp.
I en intervju önskar sig Eva Swartz-Grimaldi en enad röst från kulturen, en sorts "kulturens riksförbund". Det är inte realistiskt och knappast heller önskvärt. För är det inte just mångfalden i röster, aktiviteter och företrädare som ger kulturen dess särskilda värde?