Militäralliansen som inte ville dö
Nato lever. Många av de forna öststaterna har gått med i Nato. Det irriterar Ryssland.
Foto: Czarek Sokolowski
Detta är en ledare. På hela Helagotland publiceras ledarartiklar från Gotlänningen, Gotlands Folkblad och Gotlands Allehanda.
Moskva svarade på västsidans initiativ genom att tvinga in sina satelliter i Warzawapakten. Militärallianser är alltid provocerande på motsidan, vilket syfte de än sägs ha. Så höll det på, tills Sovjetunionen 1991 kollapsade av ren utmattning.
Ryssland är misstänksamma
Men medan Sovjetunionens upplösning också ledde till Warzawapaktens upplösning, fortsatte Nato som om ingenting hänt. Alliansen har inkorporerat större delen av de forna fienderna i Östeuropa och har ingått "partnerskap" med bortåt 50 länder, utöver de 26 medlemsländerna (28 i april).
Ryssarna har fått ett alldeles eget samarbetsorgan med Natoländerna, vilket dock inte gjort dem mindre misstänksamma mot Natos expansion i öst.
Dagens Nato är en militärpolitisk diversehandel, som sysslar med i stort sett allting som upplevs som hotfullt, från att föra ett storskaligt krig mot talibaner i Afghanistan till att samordna civila räddningsinsatser till havs och och försvara "väst" mot IT-attacker. Det mesta som Nato sysslar med har ingenting med artikel 5 att göra.
Många av Natos insatser är inte heller kontroversiella i omvärldens ögon, och de flesta har något slags FN-mandat. Det har till exempel gällt uppdragen i Bosnien och Kosovo (dock inte bombningarna av Serbien 1999). Utan den militära kraft som Nato kunde sätta bakom orden, hade dödandet på Balkan troligen fortsatt mycket längre.
Det finns tydligen behov av det slags militära ledningsapparat som Nato utgör, och en allians bestående av 26 demokratiska länder som alla har vetorätt i alla frågor borde inte oroa någon.
Men Nato är ingen välgörenhetsorganisation. Det ligger naturligtvis egenintressen på båda sidor av Atlanten bakom att Nato fått leva vidare med alla sina staber och hela den vidhängande politiska apparaten.
Det europeiska motivet är enkelt: Europa vill inte betala vad det kostar att ha ett trovärdigt försvar. Medan USA ökat militärutgifterna med 59 procent under perioden 1998-2007 och Ryssland med runt 150 procent, har Västeuropas militärutgifter legat i stort sett stilla.
Europas politiska pris
Europa får betala ett politiskt pris för att sätta sig i USA:s knä. Engagemanget i Afghanistan, där Nato nu följer upp USA:s straffexpedition efter den 11 september 2001, är ett exempel. Ett annat är USA:s engagemang i Kaukasus, där upprustningen av Georgien ledde till krig med Ryssland förra sommaren.
Hade Georgien, som USA önskade, beviljats medlemskap i Nato på våren 2008, hade Nato kunnat hamnat i krig med Ryssland. Nu inskränkte sig konsekvenserna för Europa till försämrade relationer med Ryssland. Nato ger också USA ett allmänt inflytande över Europas politiska affärer, på EU:s bekostnad, och det är naturligtvis en fördel för den amerikanska vapenexporten att USA sätter standarden för Natos beväpning. Sex av de 10 största vapenföretagen i världen finns i USA.
Av bland annat omtanke om vår försvarsindustri, håller sig Sverige så nära Nato som det går, utan att skriva under artikel 5.
Sverige ivrig Nato-partner
Vi har blivit en av Natos allra ivrigaste "partners", med en stor truppkontingent under amerikanskt befäl i Afghanistan. Snart 500 man med kostsamt underhåll, medan vi inte har råd att hålla ens en pluton jägarsoldater i vår östligaste utpost, Gotland. Undra sedan på att regeringen ivrar för ett nordiskt försvar.