För att lyfta krävs att miljöproblemen kommer nära, att de kan påverka just mig. Och det krävs ikoner, människor med stor lyskraft och med ett tydligt budskap.
Just nu expresidenten Al Gore, som lyft fram klimatförändringarna och dess orsaker. Han har gjort det på ett skickligt och trovärdigt sätt med föredrag, bilder och film ("En obekväm sanning"). Plötsligt är miljön på allas läppar och i allas tankar. Därmed blir frågan politisk. Så går det till.
Carsons Tyst vår
Senast miljöfrågan växte i människors medvetande och blev en viktig politisk fråga var under 1960-talet. Det började också då med en ikon, Rachel Carson, amerikansk marinbiolog och författare.
1962 publicerade hon sin bok "Tyst vår", som väckte enormt uppseende och fick många att förstå hur människan misshandlar naturen.
Det var den ohämmade användningen av kemikalier mot insekter som beskrevs. Inte minst spridningen av DDT.
Plötsligt var våren tyst. Fåglarna slutade sjunga, därför att de var döda. Naturligtvis blev denna kvinna, som vågade kritisera den mäktiga kemikalieindustrin, häftigt påhoppad, mobbad och ifrågasatt. Man kritiserar inte starka ekonomiska intressen ostraffat.
Men sanningen går aldrig att dölja. Riskerna med kemikalierna blev uppenbara, debatten rasade, medvetenheten och ilskan spred sig. Den moderna miljörörelsen var född och jag vågar påstå att den politiska konsekvensen blev FN:s miljökonferens i Stockholm 1972, som Sverige tog initiativ till.
Jag kommer själv ihåg när min hyrestant i Göteborg 1962 berättade om boken, som hon just läste och oroades av. Hon såg uppfordrande på mig och sa: "den måste du läsa, du som nu studerar botanik". Jag läste och drabbades.
Palmstiernas väckarklocka
Vi fick också i Sverige en bok som blev en väckarklocka. 1967 kom Hans Palmstiernas "Plundring, svält, förgiftning".
Han fick väl inte ikonstatus, men påverkade miljödebatten och bidrog starkt till miljömedvetenheten. Hans Palmstierna var docent i kemi vid Karolinska Institutet och kunde sina saker.
Senare blev han sekreterare i regeringens Miljövårdsberedning. Där träffades vi 1971 då jag arbetade med miljöfrågor i Jordbruksdepartementet. Beredningens sekretariat fanns där och jag kommer ihåg hur glad Hans blev att få en biolog i sin närhet.
1972 kom nästa bok, "Besinning". Han lyfter fram miljögifter, vattenbrist och energikonsumtion, och menar att risken för total utplåning av människosläktet är större än den någonsin varit.
Den boken har också betytt mycket för mig, bland annat för dedikationen från den 23 november 1972: "I hopp om nära samarbete". Vi hann samarbeta ett par år till, men 1975 fann man hans lilla båt drivande i Stockholms skärgård. Ingen vet varför han försvann i djupet.
Men det fanns fler miljödebattörer runt 1970, som kom med uppmärksammade böcker om hotet mot miljön. Barry Commoner skrev tänkvärt om vetenskapsmännens ansvar. De många svenska debattörerna: Hans-Anker Holst, Nils-Erik Landell, Gösta Ehrensvärd, Georg Borgström.
Och så förstås Björn Gillberg som nog får sägas ha nått ikonstatus hos svenska folket. Många minns väl när han i TV tvättade sin skjorta ren och fin i gräddpulvret Prädd, en produkt som snabbt försvann från marknaden.
BT-Kemis gifttunnor
Men var fanns kvinnorna i miljödebatten? Jo, hon dök upp 1974 i skånska Teckomatorp. Monica Nilsson blev misstänksam när hennes femårige son fick allergiska besvär.
Hon kom att driva, ensam och envist, en kamp för att visa hur det lilla samhällets dittills stolta industri, BT-Kemi, grävt ner mängder av gifttunnor i marken. Sveriges största miljöskandal rullades upp.
Ja, det är enskilda människor som måste ta initiativ och driva på för att få till stånd förändringar. Det kan vara trösterikt att ha framtiden i sina egna händer.