Min syn på vänstervågen 68
Detta är en ledare. På hela Helagotland publiceras ledarartiklar från Gotlänningen, Gotlands Folkblad och Gotlands Allehanda.
Hur minns de sin ungdom? Vi som var för gamla, som mest såg på, vi som hade haft ett liv före 1968 också, tycker vi att det var ett bättre samhälle som kom ut ur den stora omvälvningen av alla värden?
Jag råkade hamna i stormens öga, när jag gick bibliotekarieutbildning i Solna 1970-71. Politiskt närmast oskuld, helt präglad av den gamla skolan.
Där hölls stormöten, kursplaner och litteratur skulle vi bestämma själva. Affischer på väggarna: Stöd takläggarnas strejk!
Vilda strejker hörde till ordningen, de visade att folket tog makten. Mina studentkamrater drömde om att gå ut i industrin, få med arbetarna i kampen.
Seger över etablissemanget
Killen som varit socialdemokratiskt kommunalråd i Hallsberg, han var ett givet hatobjekt. Fast han var trevlig. Jag som raljerade i elevtidningen om Mahjong-kläder och näbbstövlar, jag hörde inte till innefolket.
Och inte var jag med när man slogs mot polisen i Kungsträdgården för de hotade almarna. Studenterna var mycket belåtna när de kom tillbaka. Det var en tydlig seger över etablissemanget. Sen blev jag bibliotekarie på den nya Säveskolan på Länna. Nog hade de flesta lärarna lite svårt att hänga med i den nya politiska medvetenheten. Bokutgivningen var ju socialistisk.
Jag köpte en hel serie samhällsvetenskaplig litteratur "Det socialistiska samhället", och ställde fram i biblioteket. Det blev anmälan till skolstyrelsen för vänstervridning. Som läckte ut till media och åstadkom stor kalabalik.
Kollegiet sammanträdde och beslöt att "böcker till biblioteket skulle köpas i förhållande till partiernas styrka i riksdagen". Ungefär så.
Så gick man på studiecirklar. Jag minns en där vi diskuterade litteratur. I Kina hade kulturrevolutionen just utmönstrat Shakespeare - sån föråldrad, borgerlig smörja. Jag gick inte dit fler gånger.
Däremot minns jag en mycket givande cirkel med skolfolk kring nya pedagogiska idéer. "Lära genom att göra", "lära för livet", dialogpedagogik. Jag tror vi höll på ett par år.
Pax-teatern i Björke var ett av de nya kollektiv som spelade samhällstillvänd teater. Man både skrev och satte upp sina pjäser själva. Kvalitén var väl därefter. De har inte lämnat något spår i minnet.
Andra teaterföreställningar från den tiden minns jag, därför att de var helt obegripliga. Det skulle vara en ny teater, samspel med publiken, utan ridå, utan ramp, kollektiva improvisationer. Jag minns att min vän somnade.
Alla de politiska bokstavsgrupperna, det är väl vad folk minns. Allt var politik. VPK hade bokkafé vid S:t Hansgatan, SKP vid Stora torget.
På den tiden kunde man samla folk till intressanta föreläsningar, om kvinnofrågor eller miljöfrågor, till exempel. De nästan avsomnade 1-maj-demonstrationerna kom igång igen. Jag har för mig att Anders R Johansson sagt att han ett år gick i fem olika demonstrationer på 1 maj. 1970-talets vänster var mycket unga människor.
De sökte idoler att dyrka. De ledande lät dem tro att Lenin befriat det ryska folket, att Mao skapat det nya socialistiska samhället i Kina.
Förakt för mänskliga rättigheter
Först senare har vi fått höra om det förtryck, den massvält, det förakt för mänskliga rättigheter som dessa revolutioner byggde på. Kanske svårt att hantera för en del. Jag kan skämmas för hur godtrogen jag var.
Jag hoppas på fler inlägg, från gotländsk horisont, från den här tiden. Det kan inte vara fel att minnas och reflektera över varför allt blev som det blev.