Mona Sahlin ruskar om med de nya socialdemokraterna
Mona Sahlin utmanar och ruskar om många konservativa. Ska de nya socialdemokraterna vinna nästa val?
Foto: Susanne Lindholm
Detta är en ledare. På hela Helagotland publiceras ledarartiklar från Gotlänningen, Gotlands Folkblad och Gotlands Allehanda.
Vänsterpartiet lever kvar i den tiden. Mona Sahlin har råkat i blåsväder för att hon öppet sa, att med den inställningen kan hon inte sätta sig i en regering tillsammans med vänstern. Hon tvingades gå ut och förklara sig redan dagen efter. Alla menar, att hon gjorde ett stort misstag, "hon sköt sig själv i foten," och vad allt man sagt. Kanske är det inte alls så. Mona är kanske smartare än de trodde, alla de som ville ha en lydig nickedocka.
Mer vänsterpolitik?
Mona Sahlin har varit med länge i politiken. Det kan vara så att hon inser att det här stora partiet behöver ett rejält nytänkande. Nu är det en koloss på lerfötter. Många önskar "mer vänsterpolitik". Vad menar de egentligen? Högre skatt för "de rika"? Det skulle väl då vara alla Gotlands miljonärer. De som äger högt taxerade gårdar och företag, men har inkomster mindre än en undersköterska.
De flesta svenskar är inte LO-arbetare numera. De är tjänstemän, de är egna företagare i liten skala, de är i allt större utsträckning pensionärer. För alla dessa har höjd a-kassa ingen stor lockelse. Det påstås att en halv miljon anställda "har tvingats" att lämna a-kassan. De tycker kanske inte att de behöver den? De allt fler småföretagarna har ingen glädje av a-kassan. Men det borde vara lika viktigt för dem som för de uppsagda vid Nimbus att det finns en social trygghet.
Fackföreningarna är ingen vänsterkraft, som många påstår. De är intresseföreningar för sina medlemmar. LO och liberalerna är helt eniga om att ständig tillväxt är nödvändig. Produktionen måste öka, för att Facket skall kunna förhandla upp lönerna varje år och för att aktieägarna skall få sina utdelningar.
Solidaritet med vad?
Tänk om den här politiken har kommit till vägs ände! Tänk om kapitalismen kollapsade, bara några år efter kommunismen. Alla häpnar över att den amerikanska regeringen i snabb takt socialiserar de stora bankerna. Det vill säga låter skattebetalarna stå för notan efter kapitalisternas stora vinster.
Miljöpartiet är det enda av våra politiska partier som tagit resursförbrukningen på allvar. De inser att vi inte kan fortsätta att kräva ständigt mer av de knappa resurserna för egen del. Någon sa igår: "Man hör aldrig ordet solidaritet längre..." Då menade hon "solidaritet med min grupp, jag kräver mer av det gemensamma".
Man kan också mena, som miljöpartiet, solidaritet med jorden och naturen, eller solidaritet med jordens miljarder hungriga människor. Miljöpartiet är i grunden tillväxtfientligt. Så har de heller aldrig stött Facket. Där finns väl den verkliga stötestenen för det tilltänkta äktenskapet mellan socialdemokrater och miljöpartister.
Den förra ekonomiska krisen, i början av 1990-talet, ledde till en väldig omvandling av det svenska systemet. Göran Persson genomförde en rad liberala reformer. Inte var det den traditionella vänstern som ville ha avregleringar, konkurrensutsättning av den offentliga sektorn, skattesänkning, större eget ansvar för pensionerna, och så vidare. Han var stark nog att säga ett och göra ett annat. I längden har det visat sig vara rätt. Är Mona stark nog?
Mona Sahlin utmanar och ruskar om många konservativa, när hon så tydligt går i samarbete med miljöpartisterna. Verklighetsförankring är inte deras starkaste gren. Den biten lär vanliga socialdemokrater få bidra med i det samarbetet. Kanske är det "de nya socialdemokraterna" som skall vinna nästa val.