Muren som delar Västbanken
När muren på Västbanken byggdes så togs ingen som helst hänsyn till var släkt och vänner fanns, så muren har nu delat Abu Dis i två delar.
Foto:
Detta är en ledare. På hela Helagotland publiceras ledarartiklar från Gotlänningen, Gotlands Folkblad och Gotlands Allehanda.
I Abu Dis har invånarna genom den åtta meter höga muren dessutom fått det svårt att röra sig fritt även på Västbanken. Till största delen beror det på att det finns avspärrningar överallt.
Instängdheten föder aggression
När muren byggdes så togs ingen som helst hänsyn till var släkt och vänner fanns, så muren har nu delat Abu Dis i två delar. Det finns inte längre en chans att man ska kunna träffas och umgås på det sätt man gjort tidigare. Det här är förstås ett medvetet handlande av ockupationsmakten.
Den här instängdheten föder aggression och aggression föder våld och egna lösningar på hur man ska ta sig ut. Det är inte ett dugg konstigt. Det är ju knappast för att man tycker det ligger någon spänning i det hela, som man försöker att ta sig ut. Det är helt enkelt så att man måste, för att klara försörjningen.
De sociala behoven, de mest basala behov som mat till familjen, går inte att tillfredsställa när hela byn är så gott som helt avstängd från omvärlden. Ett sätt att ta sig ut är via avloppssystemet. Tro det eller ej, men det är sant. I mörka gångar i underjorden tar de sig fram. Människor i förtvivlan tvekar inte, utan tar varje möjlighet att få tag på det man behöver för familjen. Jag var i förra veckan tillsammans med Conny Gahnström i Abu Dis och såg eländet med egna ögon.
En dag när vi kom körande mötte vi den hårda verkligheten. En sänka vid sidan av vägen avslöjade var man kunde ta sig ut. Aldrig skulle jag kunna tänka mig att gå ner i avloppssystemet, tänker jag för en kort sekund. Men, sen inser jag ganska snabbt, att man i det här läget nog gör vad som helst.
Utestängd från arbeten
På en sten strax bredvid sitter två kvinnor. Deras blickar är tomma och uppgivna och de inväntar nu straffet som de vet att de kommer att få.
De har blivit ertappade när de kom ut, för här har nu satts upp en liten checkpoint så att man ska kunna ha uppsikt över palestinierna när de kommer. Kvinnorna kommer att få gå hela den långa vägen tillbaka till fots längs med muren.
Jag har sett muren och jag har med förskräckelse läst det som skrivs av förtvivlade människor. På ett ställe står det till exempel skrivet med svart sprayfärg "Welcome to ghetto Abu Dis, the wall of tears. From ghetto Warszaw".
Det flesta människor som bor i Abu Dis har haft arbeten på andra orter, men det blev en omöjlighet att ta sig till sina jobb, när man blev instängd innanför muren. Arbetslösheten har därför ökat katastrofalt och det har också fattigdomen gjort. En siffra jag hörde var att cirka nittio procent står utan jobb.
När muren byggdes rev man också en hel del hus, men ett som inte kunde rivas är nu helt omgärdat av muren, och utanför finns en checkpoint enbart för att kontrollera dem som bor i huset.
Ökar inte säkerheten
Det är inte konstigt att det ser ut som det gör i Palestina. Instängdhet, frustration och hjälplöshet är vardagsmat nu.
Om man inbillar sig att Israels säkerhet ökar i och med detta, så tror jag inte för ett ögonblick att det stämmer. Jag tror förr att säkerheten snarare minskar.