När Tage Erlander besökte Gotland
På första sidan i Gotlänningen 26 juni 1959 fanns bilden på statsministerparet Aina och Tage Erlander när de besökte Gotland och guidades runt av bland annat riksdagsledamoten Georg Pettersson (s).
Foto:
Detta är en ledare. På hela Helagotland publiceras ledarartiklar från Gotlänningen, Gotlands Folkblad och Gotlands Allehanda.
Två gånger hängde den socialdemokratiska regeringens öde på ett hår, den interna striden om svenskt atomvapen pågick för fullt inom socialdemokratin och mitt i alltihop ställde Sovjetledaren Nikita Chrusjtjov in ett planerat vänskapsbesök i Sverige, vred över den borgerliga kritik som fått honom att känna sig ovälkommen.
I efterspelet får detta sen regeringen att göra en omstridd utrikespolitisk markering mot högerledaren Jarl Hjalmarsson, som utesluts från att ingå i Sveriges FN-delegation.
Helt visst finns det memoarer och statsvetare som skildrat allt detta förut, men ifråga om närvarokänsla är det ingen som slår Tage Erlanders dagböcker.
Den Erlander av årgång 1959 vi möter är dock - det ska sägas - en delvis annan än den som mötte oss i anteckningarna från de första åren som partiordförande och statsminister.
Utbrotten har dämpats, den frätande självkritiken likaså. Han känner sig säkrare i sadeln, men har kanske också drabbats av en insikt om att det han skriver en gång kommer att bli läst...
Med tåg utan livvakter
Notabelt är också att samma Harpsund han först för sitt liv inte ville veta av - förenat med överklassliv som han befarade att det skulle bli - nu blivit honom nästan oumbärligt. Det går fort att vänja sig vid bekvämligheter och Erlander var uppenbart inget undantag.
Jämfört med i dag kan det politiska tempot för femtio år sen framstå som nära på lättjefullt. Upp till Kiruna blir det förvisso flyget, men annars är det fortfarande oftast järnvägen som gäller då statsministern är ute och reser. Ensam, inga livvakter. Det gav inte bara kontakter med andra resenärer utan också tid att läsa och tänka. När hinner våra dagars inrutade politiker det, egentligen?
Mitt i all politisk dramatik gör statsministern, veckan efter midsommar, en avstickare till Gotland, dit hustrun Aina avrest i förväg i anledning av ett stort arrangemang med Unga Örnar.
Georg Petterson guidade
I dagboken noterar Erlander underbara men intensiva dagar då han guidad av bland annat partikollegan Georg Pettersson hinner besöka både ett flertal kyrkor, studera fångvården i Lärbro och betitta Hoburgsgubben. Den 27 juni sammanfattar han uppenbart nöjd med besöket:
"Tre otroliga Gotlandsdagar avslutade. Att man kan hinna med så mycket roligt på tre dagar. Man förlåter att Ingemar Johanssons seger i natt har vållat så mycken bullersam glädje, att nattsömnen gått förlorad." Tydligen tillhörde statsministern inte den majoritet av svenska folket som satt uppe och vakade, den där magiska juninatten som ingen som var med någonsin kan glömma.
Erlanders dagböcker är unika dokument. De ger oss en fortlöpande inblick i en politikers tankevärld som saknar motstycke åtminstone på svenska.
Spionhysteri
En lärdom är att fullt så idylliskt som det kanske kommit att framstå i efterhand var detta relativt nära förflutna ingalunda. Det alliansfria Sverige stod visserligen utanför stormakternas ideologiska tvekamp, men det kalla krigets spionhysteri och kommunistskräck gjorde sig ändå påmint.
Att Einar Norrman, som tvingats avgå som LO:s andre ordförande några år innan, har kontakter med kommunistpartiet får Erlander till exempel rapport om via polisiär telefonavlyssning. Tydligen utan att han reagerar närmare över ett så uppenbart integritetsbrott.
Det kan inte hjälpas att det känns obehagligt, även ett halvsekel senare.