LEDARE: När vinden vände för Palme

För knappt ett år sedan kom första delen av Kjell Östbergs Palme-biografi, "I takt med tiden". Nu kommer andra delen, "När vinden vände".
Den inleds i bästa Selma Lagerlöfstil: Äntligen stod den nyvalde partiordföranden i talarstolen. Och slutar i värsta deckarstil med skotten på Sveavägen. Det handlar om tiden 4 oktober 1969 till 28 februari 1986. En dramatisk period i svensk politisk historia. En dramatisk period i svensk socialdemokratisk historia. Den period då vinden vände.
Palme hade guldläge då han tillträdde som partiordförande och statsminister. I slutet av 60-talet låg Sverige i topp i världens välståndsliga. Det svenska undret som alla sneglade mot. Avundades och sökte ta efter. Socialdemokraterna hade egen majoritet i riksdagen. Kunde fullt ut driva sin politik. För att inte tala om Olof Palmes unika ställning internationellt.
I tredje världen ville alla träffa honom. Att Sverige var ett litet, litet land långt upp i nord spelade ingen roll. Det var personen Palme man såg upp till. Den självklare internationelle ledaren som ingöt hopp, som var trovärdig i kraft av sitt ärliga och tydliga engagemang. En ledande politiker i ett litet land som med eftertryck talade för de små ländernas rätt på den internationella arenan.

Orädd och med patos
Det var en ställning Palme successivt byggt upp under många år. Orädd och med patos. Som inte gick i någons ledband. Förstärkt av den hårda kritiken mot USA:s Vietnamkrig.
Vinden blåste den nye statsministern med kraft i ryggen där han stod i talarstolen den 4 oktober 1969 vid avslutningen av partikongressen. Tre huvuduppgifter pekade han ut i det politiska arbetet: Att förhindra att den tekniska utvecklingen fick orimliga konsekvenser. Att vidga och fördjupa demokratin. Att fortsätta arbeta för jämlikhet. Vägen låg öppen framåt.
Men snart skulle vinden kantra. Och under ytan drog mörka stråk genom det svenska samhället.
Det första orosmolnet som tornade upp sig var gruvstrejken i malmfälten norr om Polcirkeln. Redan två månader efter kongressen satte sig 35 gruvarbetare i Svappavaara. Snart strejkade 5 000 arbetare, en strejk som pågick 57 dagar. Detta kom överraskande för de flesta, men signaler hade inte saknats. Sara Lidmans "Gruva" var kanske den utlösande faktorn. En intervjubok som pekade på dålig arbetsmiljö och på ackordshets. Plus en odemokratisk organisation av arbetet i detta statliga bolag, LKAB.
Strejken fick stor medial uppmärksamhet, vilket var något nytt. Palme hade svårt att förstå och hantera situationen. Strejkvågen rullade vidare bland skogsarbetare, städerskor, sömmerskor och bland stats- och kommunalanställda. Den svenska modellen var satt i gungning.

Reformer inom arbetslivet
Utvecklingen hade gått så bra hittills. Politiken ville ju så väl. Men förhållandena på arbetsplatserna hade man inte riktigt tänkt in i välfärdsbygget.
Ungefär samtidigt synliggjordes också brister i de nya bostadsområdena med främlingskap och en vardagsekonomi som inte gick ihop. Det var som om ett filter plötsligt drogs undan. Nya synfält öppnades. Det fanns brister i grundläggningen.
När Palme insåg detta följde en våg av reformer inom arbetslivet som stärkte fackets ställning. Som ett pärlband formades reformerna: arbetarskydd, anställningsskydd, styrelserepresentation för anställda, medbestämmandelagen, fackligt arbete på betald arbetstid. Arbetslivets förnyelse var temat i tal efter tal när Palme for runt i landet. Liksom det allt starkare behovet av en rättvis fördelning av gemensamma resurser.
Men även andra vindar vände. Erlanders gamle parhäst Hedlund lämnade över ledarskapet för centern till Fälldin, som gav sitt parti en väldig framgång i valet 1973, 25,1 procent (vad sägs om det, Maud Olofsson). Fälldin som snart kom att bli en osannolikt svår motståndare för Palme.

Geijer- och IB-affären
Och så var det "affärerna". IB-affären 1973-74 som handlade om otillbörlig övervakning, Geijer-affären ungefär samtidigt där självaste justitieministern påstods ha frekventerat en prostituerad kvinna. Med stor uppmärksamhet i media till följd.
För att inte tala om skattemyndighetens okänsliga gripande av Ingmar Bergman mitt under repetitioner på Dramaten och så nationalidolen Astrid Lindgrens inhopp med sagan om Pomperipossa som visade på ett orimligt skattesystem (i hennes fall 102 procent marginalskatt). Detta rubbade till och med den stabile finansministern Sträng.
Det historiska och osannolika maktskiftet 1976 blev plötsligt ganska sannolikt. Vinden blåste snålt i Palmes ansikte. Men han skulle komma igen. Han hade tio utmätta år framför sig.

Ledare: När vinden vände för Palme