LEDARE: Negativa långtidseffekter vid medicinsk behandling av ADHD

I några artiklar har jag diskuterat den sammansatta och ganska godtyckligt avgränsade neuropsykiatriska diagnosen ADHD (eller diagnoserna, den finns i flera varianter).
Bokstäverna står för; bristande koncentrationsförmåga samt rastlöshet. Denna beteckning, som alltså är en beteendebeskrivning, exploderar idag som beskrivning av våra barn. Grundfrågan: Varför är allt fler barn och ungdomar idag okoncentrerade och rastlösa?
Situationen kan bli mycket påfrestande och föräldrar kan behöva konstruktivt stöd, inte minst av varandra. Vilket värde har en bokstavsdiagnos, som antar en obevisad hjärndefekt som kräver medicinering?

Fler barn får piller
Skolan ska inte behöva uppvisa tveksamma diagnoser för att få resurser att möta barns konstaterade behov. Specialpedagogiska resurser för en behovsanpassad lärandemiljö är en förutsättning för att lärarna ska orka.
Nu satsas tusentals miljarder kronor för att rädda en kroniskt sjuk finansvärld som försatt sig själv i konkurs - medan skolan ska spara 20 miljoner kronor bara på Gotland. Tiotusentals föräldrar i Sverige drabbas av arbetslöshet, med en ersättning som knappt uppgår till näringslivsministerns klädkonto.
Vi kan då befara att den kemiska behandlingen av barn kommer att tillta. Den har mångdubblats i takt med de ökande klyftorna i samhället under det senaste decenniet och ytterligare satsningar förbereds. Men barn ska inte "försjukligas" i takt med samhällsutvecklingen. Det är inte hos den enskilda individen som orsakerna till problemen i första hand ska sökas. Barnens reaktioner måste tas på allvar som symptom på systemfel, inte hjärnfel.

Biverkningar
Hittills har vi kunnat intala oss att medicinerna nog ändå hjälper. Genom den stora långtidsuppföljning (MTA-studien 2007) vet vi nu att barnens tillväxt påverkas (de blir bland annat ett par centimeter kortare) och att de utvecklar aggressiva och antisociala beteenden med risk för kriminalitet.
Ansvariga för studien var ursprungligen mycket positiva till resultaten av medicinering och ville bekräfta dessa på längre sikt. Nu anser man att föräldrar måste underrättas om att det inte finns några positiva långtidseffekter. (BBC-dokumentär: What´s next for Craig? http://news.bbc.co.uk/1/hi/programmes/panorama/default.stm )
Rosita Brolin ger i en kommentar i GT (27/10) exempel på undersökningar, som visar den samtidiga förekomsten av ADHD och mer eller mindre tillfälliga förhållanden i olika delar av hjärnan. Ja, det finns många sådana undersökningar.
Problemet är att vissa av dessa egenskaper även kännetecknar individer utan ADHD. Vi vet inte heller om de orsakar beteendet eller om de är en följd av beteendet. Eller helt enkelt en konsekvens av psykofarmakabehandling. Framför allt ger de inte något stöd för medicinering. Även Strattera, alternativet till amfetaminpreparaten Ritalina och Concerta har visat mycket oroande biverkningar.

Vad säger skolöverläkaren?
Kan läkemedelsindustrin tillåtas fortsätta att i det fördolda köpa upp forskare samt tjäna stora pengar på barnhälsans bekostnad. Vad säger skolöverläkaren efter att ha tagit del av den nya MTA-studien?
(MTA: The Multimodal Treatment Study of Children with Attention Deficit Hyperactivity Disorder. National Institute of Mental Health. USA, 2007)

Ledare: Negativa långtidseffekter vid medicinsk behandling av ADHD