Olof Palmes stora betydelse
Olof Pamle i Almedalen. Mats Rosin har läst Kjell Östbergs bok om Palme.
Foto: HANS HEMLIN
Detta är en ledare. På hela Helagotland publiceras ledarartiklar från Gotlänningen, Gotlands Folkblad och Gotlands Allehanda.
Med Kjell Östbergs tidigare i sommar utkomna "I takt med tiden" uppges vi också ha fått den första heltäckande biografin över honom. Fast det är en aning orättvist mot Björn Elmbrant. Med nu snart tjugo år på nacken står sig hans Palmebok gott fortfarande.
Även om Palmebilden fylls ut och fördjupas, särskilt de tidiga ungdomsåren och familjebanden bakåt, är det faktiskt heller inte mycket nytt den tillförs av fackhistorikern Östberg.
Ambitionen att vara heltäckande uppfylls däremot med råge. Östberg följer i denna första del av två Palme tätt i de politiska spåren, från överklassmiljön med dess konservativa värderingar in i arbetarrörelsen via det kalla krigets brytningar inom den internationella studentrörelsen.
Den i dunkla högersällskap omhuldade tesen att det skulle ha varit ren karriärism som ledde Palme över till arbetarrörelsen får inget stöd av Östberg.
Alla möjligheter till karriär
Palme med sin begåvning och utbildning hade haft alla möjligheter till karriär på andra områden.
Och då, i början av femtiotalet, var det heller alls inte givet att socialdemokratin skulle förbli statsbärande. Snarare uppfattades den som en rörelse i nedan, med storhetstiden bakom sig.
Palmes bästa gren var, menar Östberg, hans förmåga att läsa och tolka sin samtid.
För detta hade han också, med sina språkkunskaper och tidiga resor i Asien och genom den amerikanska södern unika förutsättningar. Inte minst kunde han långt före andra västpolitiker inse de sociala och nationella drivkrafter som låg bakom befrielsekampen i Tredje världen och hur kontraproduktivt det var att försöka stoppa den med våld.
Men hans slutsatser, särskilt under Vietnamkriget, gjorde honom också kontroversiell och hatad.
Förhärdade typer som Nixon och Kissinger begrep aldrig att man som Palme kunde vara både antikommunist och antiimperialist på samma gång och inte ens inom arbetarrörelsen här hemma var man i början alltid med på noterna.
Exempelvis tycks LO-ordföranden Arne Geijer ha ränt ut och in på USA:s ambassad och försökt "ställa till rätta" efter Palmes berömda Gävletal 1965.
Det hör till de nyheter i Östbergs bok som får mig nästan att rodna av skam drygt fyrtio år efteråt.
Mer radikal i utrikespolitiken
Att Palme framstod som mer radikal i utrikespolitiken är inte så konstigt.
Svängrummet var större där än i inrikespolitiken.
Men det är nyttigt att bli påmind om att Palme sannerligen inte var "bara" visionär och retoriker utan också en driven praktisk politiker. Genom det nära samarbetet med Tage Erlander och åren som studiesekreterare i SSU hade han lärt sig det politiska vardagsgnetet inifrån och han utövade också dess konst med lidelse och framgång, både som kommunikationsminister och utbildningsminister.
Någon dogmatisk socialist av den typ som motståndarna skrämde med var han ju inte. I jämlikhetsfrågor och på kulturområdet höll han en markant vänsterprofil, men då det kom till den ekonomiska politiken hörde han snarast hemma på partiets högerflank.
Vad Palme betydde? Ja, det har nog inte riktigt stått klart för oss förrän med det tomrum som uppstod när han försvann.
Han gav Sverige en röst som hördes i världen och fick politiken att lysa. Utan honom hade socialdemokratins nuvarande ideologiska vilsenhet med all säkerhet uppenbarats flera decennier tidigare.
Men det är min egen slutsats och inte professor Östbergs.