Om vi vill kan världen bli bättre
Detta är en ledare. På hela Helagotland publiceras ledarartiklar från Gotlänningen, Gotlands Folkblad och Gotlands Allehanda.
Svenskt Näringslivs representant, Johnny Munkhammar, förespråkade glatt den idé som den amerikanske presidentkandidaten John McCain brinner så varmt för, nämligen ett Demokratiernas Förbund.
Fungerar inte som det ska
Munkhammar anser att FN inte fungerar som det ska och i det har han delvis rätt. Men att för den sakens skull oreserverat omfamna McCains demokratiernas förbund känns som att hoppa i galen tunna. Detta underströks för övrigt också av den övriga panelen.
Varför då detta motstånd till ett demokratiernas förbund? Bara namnet ger ju positiva vibbar. Men, betänk de säkerhetspolitiska konsekvenserna av en sådan uppdelning av vår värld.
Det blir en polarisering som liknar den som rådde under kalla kriget. Är det verkligen något att åter sträva efter?
FN fyller inte den funktion som var tänkt, det är sant. Men varför inte reformera FN inifrån, istället för att upprätta ännu en ny organisation, med all den byråkrati det innebär?
Fredliga samtal
Det är också sant att det inom FN finns ett flertal nationer som lämnar mycket övrigt att önska ifråga om demokrati och mänskliga rättigheter.
Dock är jag av den bestämda uppfattningen att det är betydligt bättre att utöva påtryckningar genom fredliga samtal inom en och samma organisation, än att en representant från ett eventuellt demokratiernas förbund ska åka runt i världen och knäppa de nationer på näsan som inte uppfyller de uppställda kraven.
Att försöka förändra världen till det bättre genom att betona ett nytt "vi och dom" kan omöjligt vara rätt väg att gå.
Dessutom måste odemokratiska stater bearbetas från flera håll. I olika sorters handelsavtal och upphandlingar kan krav ställas på efterlevnad av mänskliga rättigheter, som till exempel organisationsfrihet eller rätt till utbildning.
Demokratisträvan kan göras till en konkurrensfördel. Detta är en metod som Johnny Munkhammar under seminariet verkade måttligt intresserad av. Han menar att kapitalismen ändå rycker upp stater ur fattigdom och att de ändå får det bättre än de tidigare haft det.
Det mänskliga lidande som den uppryckningen ovillkorligen innebär är en kostnad som Munkhammar lättvindigt bortser ifrån.
Borde ta större ansvar
Om mänskliga rättigheter efterlevs eller inte får inte vara förhandlingsbart och de stora multinationella företagen borde i det avseendet ta ett större ansvar.
De siktar medvetet in sig på de fattigaste staterna, där regeringarna inte har råd att ställa de krav som de egentligen borde för den egna befolkningens skull. Det förfarandet är djupt cyniskt, men inte desto mindre ofta förekommande.
Den fria marknaden förmår uppenbarligen inte tillgodose att människor inte far illa i jakten på större vinster. Inte heller är ett demokratiernas förbund, där några av världens mäktigaste stater säkerligen skulle lämnas utanför, någon lösning på obalansen inom FN.
Världen kan bli bättre, bara vi är tillräckligt många som vill det. Jag är emellertid övertygad om att den lösning som Munkhammar och Svenskt Näringsliv förespråkar inte kommer att innebära något steg på rätt väg.
Det goda samtalet och svenska konsumenters önskan att de som producerar vårt kaffe, våra textilier och all elektronik vi tror oss behöva, ska leva under drägliga villkor måste få större utrymme när de stora företagen förhandlar fram nya avtal.
Det behöver inte ens kosta mer, det handlar om vilja, och prioriteringar. Som så ofta förr.