På FRA talar man helst om historen
Detta är en ledare. På hela Helagotland publiceras ledarartiklar från Gotlänningen, Gotlands Folkblad och Gotlands Allehanda.
På plats är det nästan svårt att föreställa sig att FRA har varit fokus för årets hetaste politiska debatt.
Men det öppna landskapet kring huset har förstås ingenting att göra med aktiviteterna inuti. De flesta som besöker FRA hamnar i myndighetens museum på bottenvåningen. Där finns allsköns krypteringsapparater från andra världskriget och framåt, gamla tidningsklipp och löpsedlar från dramatiska tidpunkter i nutidshistorien, samt delar av den svenska DC3:an som sköts ned över Östersjön av sovjetiskt stridsflyg 1952.
Berättar gärna om historien
Det är ingen slump att man som gäst hamnar just där.
FRA berättar gärna om sin historia, inte minst myndighetens framgångar när det gällde att dechiffrera trafiken från Nazityskland.
För FRA:s analytiker är det givetvis betydligt trevligare att associeras med kampen mot nazismen än med storebrorssamhället.
Dessutom är historien det enda FRA:s medarbetare kan tala öppet om. När de ska berätta om dagens verksamhet blir uppgifterna vaga, snudd på intetsägande.
När jag besökte FRA en förmiddag i oktober visade Fredrik Wallin, chef för FRA:s underrättelseproduktion, upp en powerpointpresentation med flera hypotetiska exempel på uppdrag. Det var frågor av typen "hur använder landet X sina energileveranser som politiska påtryckningsmedel?" eller "hur är det med landet Y:s kärnvapenprogram, vilka förser dem med kunnande?".
Ingen öppen granskning
Mer konkret än så vågade han inte bli.
Och det går inte att komma ifrån att det är ett problem, åtminstone i dagsläget.
Det sägs ibland att politiker verkar i en förtroendebransch. På sätt och vis gör underrättelsetjänsten det också - men eftersom signalspaning och liknande verksamhet inte kan utsättas för öppen granskning är dess ställning ännu känsligare.
Innan FRA-debatten kom igång nöjde sig de flesta med vetskapen att FRA sysslade med signalspaning, och att det var hemlig verksamhet. Nu när misstron har blivit så stor är det många som vill veta exakt vad myndigheten gör och som ifrågasätter behovet av signalspaning överhuvudtaget.
Just för tillfället har diskussionerna stannat av. I slutet av september kom alliansen överens om femton punkter för att stärka integritetsskyddet i FRA-lagen - nu väntar alla på att regeringspartierna ska presentera en färdig proposition.
Rejält glapp
Men även efter att den nya lagtexten har tröskats igenom beslutsmaskineriet kommer det att finnas ett rejält glapp mellan vad FRA känner till och vad medborgarna får veta.
Vad allting kokar ned till är ett enkelt: "lita på oss". Svenskarna måste helt enkelt ha förtroende för att FRA och andra myndigheter som sysslar med underrättelseverksamhet följer de demokratiskt uppsatta lagarna och reglerna.
Efter regeringens sjabbliga hantering av FRA-lagen lär det ta lång, lång tid att återställa det förtroendet.