På kyrkogården hittar vi inte det klasslösa samhället
Begravningar är till för efterlevande. Sorgen tillhör de, som kommer efter och deras seder och bruk.
Foto: Fredrik Sandberg / SCANPIX
Detta är en ledare. På hela Helagotland publiceras ledarartiklar från Gotlänningen, Gotlands Folkblad och Gotlands Allehanda.
Eviga gravsmyckningar, som ger Sydafrikas folk möjlighet, att sälja den i landet skyddade blomman Protea, som finns i hundratal olika sorter. Torkad ståtligt stor och med lite färg sticker den ur den gröngråa kransen, som hamnar på många gravar.
Och ljus. Det är den dagen det skall vara ljus, om så inte i vår Herres hus, så på kyrkogårdar.
En gravplats skall ha något att berätta kan man tycka, om den människa som vilar i jorderummet. På mina föräldrars grav syns inget av min mamma annat än graven. Den vittnar bara om pappa och om hans styrketräning och barns behov att vara till lags.
Att smyga runt mellan gravar
Jag la en gång dit något ur hans stensamling, samt snäckor vars brus skulle rinna genom gräset in i hans öra. Planterade jordgubbar och smultron i stället för blommor och mamma försvann i allt detta.
Vem var hon? Skulle jag lagt en bok i rabatten eller hennes tankar? Några ord på vägen kunde hon ha fått, men med gravstenen visade min far vägen och la lock på den berättelse, som kunde ha påbörjats. Det var hans grav, även om jag ärvde gravrätten.
Begravningar är nu trender i tiden, liksom gravseder. Gravseder skapar kyrkans ledning och locket till olika gravseder lägger kyrkans ledning på. Jag kan ännu känna hur någon håller i min nacke, när det blir spring i benen på kyrkogården.
Att smyga runt mellan gravar, är så inmutat i min kropp, att jag aldrig skulle vara i stånd att dansa på någon grav. Fast dansa är ju det jag skulle vilja göra. Dansa över kyrkogården och släkten. En gång inramad i spindelsvävsliknande murgröna. Namnen på gravstenarna är nästan bortvittrade. Den gula stenlaven har flyttat in och bosatt sig. Ogräset har slagit rot.
Mormors syskonbarn, kusiner och kusiners kusiner i släktled liksom farfars ligger utspridda under böljande lindar. Klamrar sig fast vid kyrkogrunden. Och någonstans finns också graven efter moster Maxa. Den kvinna som klämdes fast, som dåligt eftermäle på min egen panna.
- Du är allt bra lik moster Maxa. Sa inget. Sa allt.
De är inte döda. Alls inte döda. I den här bygden, på den här ön dör aldrig någon. Folk levde och lever vidare. Liksom historierna och företeelserna blandat med tomma inbillningar.
Begravningar är för efterlevande
De lever mellan rader av buxbomhäckar och stela, strama gravstenar. De lever mellan raderna i folkmun. Alldeles över hövan går munnar, formas ord. Det läggs till och dras ifrån, dunkla och oklara upplevelser, bundna som människor är av det förgångna. Förfäderna kastar ständigt skuggor. Lämnar skavsår.
Jag har en gravrätt i min barndoms bygd, men förväntas vila på en plats jag inte har någon anknytning till. Jag har visserligen bott i trakten i många år, men kyrkogården och dess innevånare känns främmande. Men begravningar är till för efterlevande. Sorgen tillhör de, som kommer efter och deras seder och bruk. Är man död så är man. Styra och ställa innan är inte någon mening med.
Mitt eftermäle på en gravsten, som gärna skulle kunna få likna en bullig kvinnokropp och en knuten näve kunde vara:
- Hon kom med Ghingis, kunde inte låta bli, dog på fel slagfält.
Fast om släkten fick råda blir det förmodligen:
- Hon dog av lite av varje och så klämmer de dit en fyrkantig sten. Kanske.
Den som tror att det klasslösa samhälle råder på kyrkogården, har aldrig besökt Sydafrikas kyrkogårdar, där apartheidpolitiken noggrant och uppsåtligt delade in människor också efter döden.
Fridlysta ståtliga blommor
De mörkhyade efterlevande plockar idag de fridlysta ståtligt blommande proteorna på velden och en del av blommorna hamnar i våra svenska gravkransar. Det ger en behövlig extrainkomst. Visserligen olaglig. Men kan jag tycka, när det gäller döden kan man väl bryta några lagar här och lite regler där, för att få sörja valfritt.
I denna allhelgonahelg omfamnar jag alla de, som inte fått någon grav, utan gömts, kastats eller lämnats någonstans i denna värld utan människovärde och en speciell tanke går till Simon, 13 år.
Må ni alla vila på blommande ängar.