Pappas önskan att få ha mamma i famnen i kistan
Detta är en ledare. På hela Helagotland publiceras ledarartiklar från Gotlänningen, Gotlands Folkblad och Gotlands Allehanda.
Flytta askan om du är anhörig, flytta den själv. Låt bli att fråga. Gräv upp din far och placera honom själv i mors grav, men gör det mellan klockan 17:00 på fredagen och 07:00 på måndagen, för då kan kyrkogårdsvaktmästaren svära sig fri.
Så gjorde min pappa, när han grävde upp mamma och placerade henne i en ny grav, för att slå vakt om vad han ansåg vara gravfrid. Till stor förfäran hos kyrkorådet.
Ja, kyrkorådets ordförande ringde naturligtvis och sa, att så kan man inte göra. Och vad skulle jag svara på det. Det var ju redan gjort.
Flyttade mammas urna
Pappa flyttade mamma för att man lagt en annan karl ovanpå hans fru, som han själv med emfas uttryckte det.
Far var mycket uppbragt över, att grävskopan naggat hans gravrätt inte så lite i kanten och pressat in ytterligare ett lik i en redan överlastad grav intill. Och därmed placerat en vilt främmande karl i hans eget revir. Död eller inte död hade ingen betydelse.
Det störde min pappas sinnesfrid. Jag är benägen att tro, att länsstyrelsen inte skulle ha uppfattat det, som ett misstag vid en gravsättning och eller visat någon förståelse för en gammal mans uppfattning om gravrätt. Alltså gjorde pappa vad han ansåg borde göras.
Nu var det så att min pappa var lite smart, för när mammas urna skulle stoppas i jorden la han urnan i en vit gödningssäck. Jag minns att det stod NKP på säcken.
Omsorgsfullt knöt han igen den, innan han la ner mamma i den grävda gropen. För säkerhets skull fotograferade han rubbet för alla eventualiteters skull. Pappa litade varken på gud eller myndigheter.
När flytten till ny plats på kyrkogården var genomförd, lade han en extra stor och tung gravstensplatta ovan på mamma, så att ingen skulle kunna ta sig in. Utom pappa själv förstås.
Jag räknade senare ut, att han varit nere i den nya graven också. Han lämnade datum efter sig i form av en Allehanda, som han svetsade in i bly. Så får man naturligtvis inte göra, stoppa ned vad som helst i en grav, men se det gjorde min pappa.
När hans egen jordfästning blev aktuell, tog det hus i helvete, eftersom min fars sista önskemål var att mammas urna skulle tas upp ur graven och läggas i hans kista. När det var dags ville han ha henne i famnen.
Så kunde man inte göra
Glad i hågen gick jag till begravningsbyrån och framställde hans önskemål.
- Men det går ju inte sa, fru begravningsentreprenören, en urna av trä är borta efter 10 år.
- Det går visst, sa jag, eftersom mamma ligger i en gödningssäck.
- Men det går väl inte, sa samma begravningsentreprenör.
- Det går visst, sa jag och det är i alla fall gjort.
Pappas önskan skulle genomföras om det hela stannade mellan oss två, som människan sa.
Det stannade naturligtvis inte mellan oss. Dödgrävarn skvallrade för prästen och plötsligt kom ett kyrkoråd med i bilden och om det var så, att jag stod på mig, så skulle han, prästen, koppla in kyrkojurister i Stockholm. För så kunde man inte göra, ta upp en urna och lägga den i kistan.
- Hur många vill du ha inblandade, frågade jag prästskrället? Räknas Gud in?
Jag tänker gräva upp mamma och det gör jag med kyrkogårdsvaktmästaren. Vem vet sa jag, kanske har pappa cementerat in mamma.
Vi grävde och grävde dödgrävarn och jag. Ja, han grävde och jag hejade på. Det första han stötte på i graven var ett rektangulärt paket i blyhölje. Jag minns hur jag satt på gravkanten och ruskade detta annorlunda paket för att försöka fånga upp ljud, som sa att det kunde vara mamma däri.
Kunde pappa flytta henne, så kunde han väl svetsa in henne också för säkerhets skull. I ett något försenat oskuldens bälte.
- Du får gräva vidare. Det är plast vi letar efter. Inte byggplast, utan hård vit plast. Det står NKP på det.
Och vi hittade den, gödningssäcken, långt nere i en hörna. I den en urna, som var intakt efter 10 år.
I denna stund fick jag veta vad man gör med en urna, när nästa anhörig begravs i samma grav. Man ställer urnan i gravkapellet tills jordfästningen är över.
- Så bra, sa jag och glömde, att hämta urnan innan vi och la på kistlocket i kyrkan.
Är nu i pappas famn
Så stod jag där efter jordfästningen, när alla försvunnit till kaffet och funderade på hur jag skulle ta mig ner i graven med mors urna. Det var ju inte bara att kliva ner. Graven var djup.
Ingen stege hade jag på fickan. Men pappas önskan brann inombords.
- Lägg dig på mage, sa min dotter. Jag håller dig i fötterna, så du kan hasa över kanten, hissa ner urnan ovanpå kistan, utan att ramla ner i graven.
Sagt och gjort. Jag ålade mig ner längs med gravväggen med urnan i utsträckta händer och klämde dit mamma fri från gödningssäck på det, som jag anade var pappas famn och meddelade de båda, att de fick försöka smälta samman med åren.
Jag hade gjort så gott jag kunde, fast man inte fick göra så.