Partisekreterarna måste ta ledningen i alliansarbetet
De fyra partiledarna i Alliansen var tillsammans praktiskt hela dagen i går. Här under samlingen på Norrmalmstorg i Stockholm med från vänster Jan Björklund (fp), Maud Olofsson (c), Göran Hägglund (kd) och Fredrik Reinfeldt (m). Foto: Henrik Montgomery/Scanpix
Foto: Henrik Montgomery
Detta är en ledare. På hela Helagotland publiceras ledarartiklar från Gotlänningen, Gotlands Folkblad och Gotlands Allehanda.
Ja, mycket av förklaringen till att det gått som det gjort måste sökas hos regeringschefen, Fredrik Reinfeldt. Länge har det sett ut som om han varit fullt nöjd med att ha vunnit makten och inte riktigt vetat vad han skulle göra med den.
Det har förvisso blivit lite bättre på senaste tiden.
Alliansen vann valet
Att inte heller alliansen synts tillsammans, där har det också nu äntligen börjat hända saker, är en annan viktig förklaring. Det var alliansen som vann valet, det är alliansen som regerar, då måste detta också synas utåt mot allmänheten.
Allt som åstadkommits under det år som gått har förvisso inte varit bra och i vissa fall definitivt underkänts av stora delar av väljarkåren. Visst, det går att förklara opinionsstormarna med en allmän "sossifiering". Det är dock att göra det väl enkelt för sig.
Dags att kliva fram
Varför är försäkringar en så lukrativ affärsverksamhet om det inte var för att människor är drabbade av ett viss mått av "katastroftänkande" och söker trygghet. På i stort sett samma sätt är det med de sociala försäkringssystemen. Människor vet att de kan bli arbetslösa eller sjuka och därför vill de också ha ett försäkringsskydd som de kan lita på om olyckan är framme. De känner inte alla att de har efter regeringens reformer.
I alliansarbetet är det nu därför dags för de fyra partisekreterarna att kliva fram ordentligt.
De skall se till att alliansarbetet får ny kraft och fart. Och då får det inte ordnas lika hastiga, för att inte säga hafsiga, och illa förberedda aktiviteter som på måndagen.
Mera samordning
Ett särskilt ansvar vilar på moderaternas Per Schlingmann. Istället för att som han tala om att varje parti måste utvecklas för att det skall gå bra för alliansen behöver man fundera över om inte mer kan göras när det gäller samordningen. Till exempel förslaget från centerns Anders Flanking om ett gemensamt allianskansli. För att inte tala om det utåtriktade arbetet.
Regeringens största tillgång och möjlighet just nu är oppositionen. Fortsätter den lika splittrat, tafatt och obenäget till förändringar kan det trots alla motgångar ändå bli alliansen igen 2010.