Politik är att vilja och att glädjas
När jag lägger ifrån mig Kjell Östbergs biografi med nästan 40 år av svensk politisk historia, känns saknaden stor efter politikern Olof Palme. Att det är långt mellan politiker av Palmes kaliber blir så uppenbart, skriver Lennart Lindgren.
Foto: JAN COLLSIÖÖ
Detta är en ledare. På hela Helagotland publiceras ledarartiklar från Gotlänningen, Gotlands Folkblad och Gotlands Allehanda.
Men till slut var de drivkrafter som styrde hans livsval en inre övertygelse att världen går att förändra. Till detta kunde han lägga politikens glädje. Politik är att vilja och att glädjas, således. Det styr säkert många politiker också idag. Men hos Palme vibrerade det ständigt, i talen och i handling. Han var känslans mästare, som författaren Majgull Axelsson skriver i en recension av boken.
Tärande affärer
Men de sista åren blev tunga för Palme. Han var trött. Det inrikespolitiska käbblet var irriterande. De ständiga "affärerna" var tärande. Hela hans statsministertid kantades av än det ena och än det andra som gjorde att vinden blåste stickande i ansiktet. Löntagarfonderna var ett evigt bekymmer som han blivit pådyvlad av LO.
Vapenexporten var en kvarnsten runt halsen och Bofors-affären blev svår att hantera. Och så u-båtarna som påstods sno runt både här och där. Den enda som blev synlig var ryska U 137 som gick på grund långt in i Blekinges skärgård. En världssensation som Fälldin fick ta hand om i oktober 1981.
Men Palme ärvde u-båtfrågan. Den ledde också till utdragna politiska strider om den svenska utrikespolitiken och om förhållandet till Sovjet. Men frågan är om det verkligen var u-båtar från öst som kränkte svenska vatten. Ett uttalande av dåvarande amerikanske utrikesministern Caspar Weinberger i svensk TV tyder snarast på att det var u-båtar från Nato som ville testa det svenska försvaret. Svenska folket log i mjugg åt allt detta ståhej, särskilt när u-båtsljuden visade sig härröra från minkar.
De så kallade affärerna fortsatte. Fermaffären handlade om att Palmes förtrogne Anders Ferm som FN-ambassadör skulle ha haft vissa samtal med ryska utrikespolitiker. Bodströmaffären som handlade om uttalanden i anslutning till u-båtarna. Men ytterst var dessa affärer produkter av borgerliga tidningars ambitioner att svartmåla och att söka bidra till maktskifte.
Även Palmehatet var främst en produkt av media. Strax före valet 1985 gjordes ett nytt försök att misskreditera Palme med det som benämndes Harvardaffären. Att Palme skulle ha utnyttjat sin ställning så att en av sönerna fick tillträde till Harvard University i USA.
Man får hoppas att många medier och enskilda journalister i efterhand funderat över sin roll, vad de kan ha bidragit till och den etik som borde styra den tredje stadsmakten.
Allt förtal till trots, Palme vann valet 1985. Det måste ha känts som en triumf att ha fått folkets stöd. Den pressade ekonomin ledde till ett stramt budgetförslag som väckte våldsam opposition i de egna leden och Palme ifrågasattes som ledare. Dalaupproret mullrade.
Skotten på Sveavägen
Så kom skotten på Sveavägen. Dalaupproret kom av sig. Budgeten rann igenom utan protester. Opinionssiffrorna rakade i höjden. Vinden vände. Men en unik epok i vår politiska historia var till ända.
I inledningen till biografin ställer Kjell Östberg frågan: Hur påverkar människan tiden? Var Olof Palme bara en tidens megafon eller mannen som tiden fann? Östberg lutar närmast åt att enskilda människors möjligheter att forma sin tid är begränsad.
Själv lutar jag åt att Palme ändå var det undantag som bekräftar regeln, inte minst för hans djupa och framgångsrika internationella engagemang, som ger eko i världen än idag. Eko gav också den uppmärksammade svenska välfärdsmodellen som hade Palme som idégivare och pådrivare. Lägg därtill att han var mästare på att avläsa tidens strömningar. Ibland kusligt förutseende, som när han i ett tal i november 1974 pekar på risken för klimatförändringar till följd av människans aktiviteter.
Av Palmes kaliber
När jag lägger ifrån mig denna biografi, dessa dryga 800 sidor med nästan 40 år av svensk politisk historia, känns saknaden stor efter politikern Olof Palme. Att det är långt mellan politiker av Palmes kaliber blir så uppenbart. Kjell Östberg har gjort en storartad insats, att med sitt vetenskapliga angreppssätt belysa ett märkligt stycke samtidshistoria.
Men Palme var naturligtvis mera komplex och sammansatt än vad som kommer fram i biografin. Jag blir nyfiken på människan Olof Palme.