Politikerna förmår inte vidta åtgärderna
Det går inte att lösa Östersjöns miljöproblem partipolitiskt, skriver Lennart Lindgren.
Foto: Tommy Söderlund
Detta är en ledare. På hela Helagotland publiceras ledarartiklar från Gotlänningen, Gotlands Folkblad och Gotlands Allehanda.
Högsommarvärme, svag sjöbris. En skön liten vik av Östersjön. En oas där små vågor drar in mot sandstranden med ett rogivande evigt brus. En obruten horisont i en svag båge.
Nog kan man förstå våra förfäders undran vad som fanns där bortom. När det tog sig ut på det då friska havet för fiske förflyttades den där linjen mellan hav och himmel hela tiden. Hur kunde det hänga ihop?
För dagen är vattnet klart, men en bit ut mobiliserar algerna. Det är dags för den årliga blomningen nu när värmen äntligen har kommit. Alldeles naturligt egentligen.
Så är det med allt biologiskt liv. Växer till, blommar, sätter frukt som ger avkomma, flanar, dör och faller till botten. För att sedan på något sätt återuppstå. Människor, djur, blommor och alger. Livscykeln är i stort sett densamma.
Just nu är Östersjön alltså på väg att bli överbefolkad av alger. Näringstillförseln från omkringliggande länder och ett ekosystem i obalans ger förutsättningar för kraftig tillväxt och att klumpa ihop sig till en svårhanterlig massa.
Likt människor som i allt högre grad klumpar ihop sig i storstäder som ett resultat av bland annat en miljö i obalans. De biologiska skeendena är märkligt lika om vi tänker efter. De borde leda oss till viss eftertanke. Här döljer sig kanske också lösningar på svårhanterliga miljöproblem.
Varje år under juli fylls tidningarna av braskande rapporter om algblomning. Semesterfirarna är bekymrade och snor runt i jakt på klara vatten. Krav på åtgärder kommer som ett brev på posten.
Likaså politiska utspel att nu måste krafttag till. Politiker anklagar varandra för bristande handlingskraft. Men ser vi bakåt så är likheterna de olika regeringarna emellan skriande lika, bristen på konkret handling.
Långsiktig överlevnad
Det går inte att lösa Östersjöns miljöproblem partipolitiskt. Dock är det politiska lösningar som krävs och de stavas samarbete och internationella åtaganden. Glöm mandatperioder, nu handlar det om långsiktig överlevnad.
Nog kan det kännas dystert ibland när man tvingas konstatera bristen på nödvändig handlingskraft. För egen del kan jag överblicka en 35-årig tidsperiod. Det började med FN:s miljökonferens i Stockholm 1972. Ett av de många besluten var att det behövdes en internationell överenskommelse till skydd för Östersjön. Östersjön som redan då sågs som ett känsligt och hotat brackvattenhav.
Jag deltog sedan i den svenska delegation som tillsammans med övriga östersjöstater 1973-74 arbetade fram Helsingforskonventionen. Staterna ställde sig bakom och ett sekretariat inrättades i Helsingfors för att genomföra konventionen.
Mycket har naturligtvis gjorts genom åren, men bevisligen inte på långt när tillräckligt. Bristen på konkret handling är påtaglig.
Man känner till lösningarna, men förmår inte vidta åtgärderna. Som till exempel att kraftigt begränsa lantbrukets utsläpp, som bevisligen är en stor bov i dramat.
Bilismen är en helig ko
Frågan om Östersjöns miljö kan på ett sätt ses som en parallell till de nu diskuterade klimatförändringarna. Också här känner man till problemet och riskerna. Också här känner man till lösningarna. Men förmår inte vidta åtgärderna. Och här finns en helig ko som tycks omöjlig att komma åt, bilismen.
Hållbar utveckling, som det nu är fråga om, är lätt att säga men uppenbart svårt att verkställa. Likafullt nödvändigt eftersom det handlar om ansvar för kommande generationer.