Rådvillhet inom socialdemokratin
Sixten Korkman, Thomas Östros, Lena Westerlund och Sture Nordh på socialdemokraternas ekonomiska seminarium under Almedalsveckan.
Foto: S…REN ANDERSSON
Detta är en ledare. På hela Helagotland publiceras ledarartiklar från Gotlänningen, Gotlands Folkblad och Gotlands Allehanda.
En lek med ord, men egentligen ganska vackert. Socialdemokrater är inte bara krassa materialister, de har visioner, tror att förändring är möjlig. Men socialdemokraternas ekonomiska seminarium under politikerveckan handlade inte riktigt om det.
En tjej bakom mig i lunchkön efteråt, sa: "Det var tråkigt. Föreläsaren tyckte att den nordiska modellen var bra, och sen var det inget mer".
Det var mycket mer. En finlandssvensk professor, Sixten Korkman, hade tillsammans med andra forskare analyserat "Den nordiska modellen" på arbetsmarknaden och funnit att den fungerat mycket bra.
Den har garanterat jämn och god inkomstutveckling för alla, den har gett fred och stabilitet på arbetsmarknaden, den har tillåtit att stora, olönsamma industrier lagts ner. De anställda har fått hjälp att hitta nya jobb.
Krackelerad modell
Men under de två senaste årtiondena har vår modell krackelerat. Fler har slagits ut av hård press i arbetslivet, de offentliganställda är mycket missnöjda med sin löneutveckling, omvärlden trycker på, fler vill komma hit och ta del av vår goda ekonomi. Och många röstade nog för sänkt skatt i valet 2006.
"Hur skall vi få humlan att fortsätta flyga?" undrade professorn. Problemen känner vi. Allt fler befinner sig utanför arbetsmarknaden, man börjar jobba senare, man går i pension tidigare.
De som skall försörjas blir fler, de som jobbar allt färre. Globaliseringen gör det svårare att stänga in sig i vår goda välfärdsstat.
De två fackliga representanterna, Lena Westerlund från LO och Sture Nordh från TCO, menade att allt är bra som det är. Staten måste bara garantera kollektivavtalen, staten måste ordna mycket mer arbetsmarknadsutbildning, staten måste ta ansvar för rehabilitering.
Kanske menar de också, att staten måste ordna de nya jobben. Vi har tillräcklig flexibilitet på arbetsmarknaden. Korkman höll inte riktigt med dem, men han var för artig för att utveckla kritiken närmare.
Går inte att höja skatten
Korkman avfärdade i alla fall flera av våra mest omhuldade lösningar. "Ökad befolkning" är ingen lösning. Svenskarna föder allt färre barn. Det måste handla om invandring, som ställer stora krav på den sociala sektorn.
"Att höja skatten" går inte längre. Det finns en gräns för hur mycket majoriteten är beredd att avstå av sina inkomster. "Tillväxt" är väl det vi tror mest på. Ökad konsumtion skall ge fler jobb och mer skatteinkomster. Men med den höga levnadsstandard vi redan har, handlar det mest om fler utlandsresor och mer dyr import.
Alla kanske inte riktigt uppfattade hur radikala experternas lösningar är. Professorn talade mycket snabbt och hans power-point-presentationer var på engelska. Det är kärva bud!
Vi måste jobba mer, bevilja oss färre ledigheter, ta pension senare. Samt "Ökad effektivitet i produktionen av välfärdstjänster".
Den sista punkten fick jag tillfälle att fråga om. Hur skall det gå till? Hur kan lärare och sjuksköterskor få de löner de kräver utan att höja skatten? Korkman blev närmast irriterad. "Det är ju knäckfrågan", sa han.
Det han antydde är att vi måste ta mer ansvar själva. Inte alltid vänta att alla behov skall täckas av det gemensamma. Längre än så kom vi inte.
Också det här seminariet gav uttryck för den rådvillhet som finns i socialdemokratin. Flera har vittnat om det.
Partiet har stort folkligt stöd. Men åt vilket håll vill man med politiken? Det finns ännu två år kvar att reda ut det inför nästa val.