Rättvisa istället för lockbeten
Detta är en ledare. På hela Helagotland publiceras ledarartiklar från Gotlänningen, Gotlands Folkblad och Gotlands Allehanda.
Hela resonemanget får det att vända sig i magen på mig. Visst har socialdemokratin med sin politik också vänt sig till medelklassen, men inte för att tjusa den. Utan i en from förhoppning om solidaritet mellan arbetarklass och medelklass. Men också för att medelklassen likväl som arbetarklassen bör vara intresserad av ett rättvist samhällssystem.
Politik bör inte handla om att tjusa. För socialdemokratin handlar politik inte om att muta till sig olika väljargrupper. Att berätta och i handling visa att man strider för rättvisa har länge varit nyckeln till medborgarnas förtroende.
Det budskapet nådde inte ut under valrörelsen 2006 och ett maktskifte blev då ett faktum. En tydlig bakläxa till hela socialdemokratin om att framöver ännu tydligare kommunicera sitt rättviseevangelium.
Wennström skriver också att socialdemokratin har en nedlåtande attityd mot fysiskt arbete. Ingenting kunde vara mer felaktigt. Det socialdemokratin motsätter sig är borgerlighetens variant. Där måste man välja mellan fysiskt och teoretiskt arbete. Detta istället för att satsa på mångfasetterade utbildningar som tillåter valfrihet för individen under hela vuxenlivet.
Wennström passar även på att ge en känga åt det han kallar "bidragslinjen", vilken beskylls för att många arbetare hamnat på soffan. Detta säger han helt utan att betänka att många arbetares vardag, i samband med sjukdom, arbetsskada eller arbetslöshet, inte alls hade gått ihop, om det inte vore för de försäkringar och trygghetsavtal (Wennströms så kallade bidrag) som den förenade arbetarrörelsen kämpat för.
Wennström uppmuntrar nu borgerligheten att fortsätta flirta med arbetarna. Arbetarna skall, som Wennström uttrycker det, "belönas". Här märks en tydlig skiljelinje mellan höger- och vänsterpolitik.
Medan borgerligheten satsar på tillfälliga punktinsatser för att tysta olika grupper åt gången, satsar socialdemokratin på långsiktigt uppnådd rättvisa.
Vad får en sådan politik för kontinuitet som enbart riktar in sig på att locka till sig utvalda grupper under olika perioder? När dimridåerna kring borgerlighetens ihåliga lockbeten faller, då håller fortfarande den hederliga gamla parollen: "från var och en efter förmåga, åt var och en efter behov". Genom att sträva efter den parollen uppnås ett samhälle där klassklyftor gradvis suddas ut, och där politiken inte ens har skäl att fundera över vilken väljargrupp som skall mutas härnäst.