Rödgrön val(s)eger i Norge
En glad Jens Stoltenberg tog hem valsegern för sin rödgröna regering i Norge.
Foto: Junge, Heiko
Detta är en ledare. På hela Helagotland publiceras ledarartiklar från Gotlänningen, Gotlands Folkblad och Gotlands Allehanda.
Segern för Stoltenbergs röd-gröna regering visar att en ideologiskt sammanhållen koalition är starkare än maktpolitiska konstellationer, som till exempel de tyska socialdemokraterns koalition med kristdemokraterna. Ett samarbete som de av allt att döma får betala ett högt pris för i valet den 27 september.
Borgerlig splittring
Förhållandena i Norge är speciella. Stoltenberg gynnades i hög grad av bristen på ett trovärdigt borgerligt regeringsalternativ. Det främlingsfientliga Fremskrittspartiet är det största borgerliga partiet i Norge och blockerar nästan alla tänkbara regeringskombinationer.
Den personliga animositeten mellan Fremskrittspartiets ledare Siv Jensen och Höyreledaren Erna Solberg förstärkte intrycket, att de borgerliga inte skulle kunna bilda en livsduglig regering.
Norge är också, tack vare oljan, ett rikt land, som inte känt av krisen på samma sätt som övriga europeiska länder. Den röd-gröna regeringen har inte behövt göra stora neddragningar, även om den fått hålla tillbaka krav på att oljefonden skulle tappas på mer pengar för att snabbare komma till rätta med bristerna i samhället. Brister som mer beror på att de reala resurserna, till exempel i form av arbetskraft, inte räcker till, än att det saknas pengar. Det finns en samhällsekonomisk balanspunkt, och de flesta norrmän inser att det skulle vara förödande för välfärden att sätta sprätt på ännu mer oljepengar.
Men det handlar också om återvunnet förtroende för Arbeiderpartiet, både i gamla fästen och bland de yngre väljarna. Arbeiderpartiet har tagit tillbaka vad det förlorade 2001, också då med Stoltenberg vid rodret. Men det var en yngre och kanske inte fullt så driven politiker som 2009 års upplaga. Stoltenberg har gjort en stark valrörelse, och förtroendet för honom sträcker sig långt utanför de egna leden.
Klart regeringsalternativ
Det är första gången på 16 år som en regering omväljs i Norge, och Stoltenberg har med det röd-gröna samarbetet lagt en stark grund för fortsatt vänsterstyre. Tesen att socialdemokraterna måste lägga sig i mitten, till och med gärna till höger om mitten, för att vinna val, gäller i alla fall inte i Norge. Framgången för Arbeiderpartiet visar att väljarna uppskattar ett tydligt regeringsalternativ framför ett suddigt, men också att man föredrar ett beprövat team framför ett oprövat, vilket kan ligga de röd-gröna i Sverige i fatet.
Det betyder inte att det röd-gröna samarbetet i Norge är helt problemfritt. Tillbakagången för samarbetspartiet Socialistisk Venstre (SV) kan öka trycket på det senare att profilera sig. Partiet som haft finansministerposten i fyra år har fått uppbära kritik för att inte ha gjort tillräckligt för att minska fattigdomen i Norge. Frågan kommer säkert upp i förhandlingarna om en ny regeringsplattform, men blir troligen ingen större stötesten.
Knäckfrågor för de rödgröna
Det finns andra frågor som är knepigare. Det gamla EES-avtalet, som ger Norge tillträde till EU:s inre marknad, börjar bli föråldrat. Islands medlemsansökan sätter också press på Norge. Arbeiderpartiet är för medlemskap i EU. SV och Senterpartiet är emot. En motsvarande splittring finns på den borgerliga sidan.
EU-frågan kan kanske undvikas i regeringsförhandlingarna, men kan bli ett problem längre fram under valperioden. Energifrågorna, till exempel oljeutvinning kring Lofoten, kan också splittra de röd-gröna.