Så upplevde jag Gotland under kriget
Detta är en ledare. På hela Helagotland publiceras ledarartiklar från Gotlänningen, Gotlands Folkblad och Gotlands Allehanda.
Det kriget påverkade oss bara indirekt, genom mobiliseringar och ransoneringar, finska barn i skolan och flyktingar från Baltikum. För mig tycks det nu som att vi levde i en tidsbubbla. Kriget och avspärrningen stannade upp all utveckling som varit på gång.
Dass på gården
Den moderna tiden hade egentligen börjat. De som hade råd och behov köpte bil på 20-talet. Man började driva jordbruk med traktorer och andra motordrivna redskap. Jag vet att det fanns elektricitet i delar av socknen och i stan fanns både vattenledning och vattentoaletter.
Men vi levde nästan som på medeltiden. Allt vatten bars från en brunn på gården, en sån med en lång hävstång för att fira upp spannet. Dass på gården. Huset värmdes med vedspis (det var förståss en modernitet) och kakelugnar.
Det lilla jordbruket sköttes med två hästar. Alla privatbilar var avställda. Taxi och lastbilar drevs med gengas, nåt slags ångpanna som hängdes efter bilen. Fotogen till belysning hade ersatts av karbid. Det var ett bassel med karbidlyktorna. Ännu minns jag lukten när pappa hällde vatten på de små kolbitarna.
För mig framstår det här som ett bra samhälle. "Fattigt", sett med moderna ögon. Relativt stor jämlikhet, villkoren var desamma även för dem som hade större gårdar. Jag tror inte att någon led nöd, även om det var ganska nära självhushåll. De vuxna led svårt av bristen på kaffe.
En fungerande ransonering
Som min mamma såg det sköttes folkhushållet så mycket bättre än under första världskriget. Den gången beslagtog myndigheterna helt enkelt livsmedel hos bönderna. Man fick folket emot sig, det gömdes undan och handlades på "svarta börsen". Nu fanns en fungerande ransonering som gjorde att ingen svalt, tror jag. Inga hungerkravaller som 1918.
Andra ser nog det här som en tid av stagnation. Ingen utveckling. Alla politiska motsättningar neutraliserades av samlingsregeringen. På 1930-talet hade konflikterna mellan arbetare och kapitalägare bilagts genom Saltsjöbadsavtalet, som reglerade arbetsmarknaden. Illa sett av kommunisterna, som ville driva klasskamp. Min pappa, och säkert många andra, klarade sin lilla gård genom "kohandeln". Det var ett avtal med bondeförbundet för att hålla uppe priserna på böndernas produkter, mot att den socialdemokratiska regeringen fick stöd för åtgärder mot arbetslösheten.
Samarbete och respekt
Är det för att vanligt politiskt arbete inte kunde bedrivas under den tiden, som man nu sysslar med att räkna vilka som var nazister? Ingen påstår att de hade någon som helst betydelse. Det har bara blivit inne att använda historien för att driva dagens politiska kampanjer.
Hatobjektet nu är annars Göran Hägglund. En del intellektuella retar sig på att kristdemokraterna envisas att hålla fast vid åsikter som för länge sen förbjudits i den svenska debatten. Det är kanske dumdristigt, men det är inte populism!
En del gott folk fortsätter att hysa reaktionära åsikter, patriarkala och ojämlika, heter det. Det tycks mig att andra världskrigets svenska erfarenhet är att ett samhälle är starkare med samarbete och respekt för andra än med konfrontation och åsiktspolis. Även om utvecklingen inte går lika fort.