Siffrorna för utanförskap är en bluff!
Detta är en ledare. På hela Helagotland publiceras ledarartiklar från Gotlänningen, Gotlands Folkblad och Gotlands Allehanda.
Ivrigt och ihärdigt trummade man från borgerligt håll in i väljarna att tidigare regeringar skapat ett utanförskap. Det talades om en miljon människor, och att borgerligheten hade lösningen på detta utanförskap.
Just ordet utanförskap fick en enorm genomslagskraft och det är både bra och dåligt. Bra för att det finns en stor grupp människor i Sverige idag, som trånar efter att vara sedda och behövda, och mer delaktiga i det dagliga samhällslivet.
Riksrevisionen starkt kritisk
Att den grupp som upplever att de står utanför tilltalas och blir föremål för insatser är toppen. Det är dock dåligt att begreppet utanförskap används så slarvigt och att det är så erbarmligt svårt att mäta.
Svårigheten att mäta utanförskapet och dess konsekvenser har vid ett flertal tillfällen påpekats av socialdemokraterna, men bara viftats bort. Nu har dock fenomenet granskats av Riksrevisionen, som i en rapport (publicerad i november 2008) konstaterar att begreppet utanförskap är minst sagt problematiskt (inte minst för att regeringen inte ens har bemödat sig om, att rent konkret definiera vad ett utanförskap innebär utan definitionen faktiskt växlar). Och att de siffror på minskat utanförskap som presenterats av den moderatledda regeringen, inte är helt självklara.
Riksrevisionen formulerar sin kritik på följande vis: "Det ges dock ingen redovisning av hur utanförskapet definieras eller följs upp. Inte heller redovisas någon bedömning av hur och i vilken omfattning olika reformer bedöms minska utanförskapet."
Beräkningen av utanförskapet
Det mest anmärkningsvärda som Riksrevisionen påpekar rör själva beräkningen av utanförskapet. I siffran för utanförskap ingår nämligen alla som varit sjuka eller arbetslösa någon gång under året. Alltså ingår min kollega som erhöll sjukpenning i samband med ett benbrott i vintras, samt en god vän som var korttidsarbetslös under sommaren.
Dessa personer (med stark ställning på arbetsmarknaden) ingår alltså i utanförskapsstatistiken och omvandlas till så kallade helårsvariabler, som sedan används för att mäta utanförskapet.
Dessutom påpekar Riksrevisionen det problematiska i att reglerna för till exempel sjukersättning skärps, så att färre personer kvalificerar. Detta medför att färre personer ingår i det så kallade utanförskapet, utan att det för den sakens skull behöver ha inträffat någon som helst förbättring på arbetsmarknaden eller för den enskilde. Snacka om luftslott, och snacka om att föra väljarna bakom ljuset!
Minskat eller ökat?
Min stora fundering är hur regeringen tänker bemöta Riksrevisionsverkets kritik. Kommer man att fortsätta prata utanförskap men med riktiga siffror, där de människor ryms, som verkligen behöver stöd? Eller kommer man att fortsätta sin populistiska vandring, där uppblåsta siffror och väl invanda begrepp fortfarande biter på vissa väljargrupper?
Det minsta väljarna nu kan kräva är att utanförskapet, snart två och ett halvt år för sent, faktiskt definieras, så att det så upphaussade begreppet äntligen kan utvärderas.
Har utanförskapet faktiskt minskat? Just nu verkar ingen veta hur det verkligen ligger till.