Sjuka summor för Zlatan
Detta är en ledare. På hela Helagotland publiceras ledarartiklar från Gotlänningen, Gotlands Folkblad och Gotlands Allehanda.
Det är helt rimliga reaktioner när vd:ar och styrelser sätter lön och förmåner, inte utifrån vad arbetet är värt och vilket ansvar som är förenat med tjänsten, utan helt och håller ifrån en sandlådenivå där det handlar om att ha mer än nån annan. Det är jämförelsen med andra som är den viktigaste och i denna infantila tävling finns så klart ingen tak.
The sky is the limit.
Med all rätt blir folk heligt förbannade på dessa manér när samma herrar och damer längst ner i trappen städar bort alla förmåner och lägger sina tunga händer på anställdas axlar och med allvarlig min konstaterar: "Du måste förstå att vi måste hålla ner alla kostnader för att nå största möjliga effektivitet".
Man kräver till och med att folk ska sänka sina löner av lojalitet till företaget. Att de själva skulle bidra med sänkt lön eller indragen bonus kommer inte på tal.
En bonus på 500 miljoner kronor till en enda person skulle förmodligen ändå inte gå att genomföra i näringslivet, nån skulle få krypa till korset.
Men det finns en värld där girigheten inte fördöms. Där den blir en del i spelet.
Barcelona betalade närmare 490 miljoner kronor för den svenske fotbollsspelaren Zlatan Ibrahimovic. Dessutom ingick lite människohandel i överenskommelsen eftersom man krävde Samuel Eto’o i utbyte till ett värde av 20 miljoner euro, drygt 180 miljoner kronor.
En golf- eller tennisspelare kan på en enda tävling håva in flera miljoner kronor.
Real Madrid tyckte att Ronaldo var värd... en miljard kronor. 1 000 miljoner kronor.
Här kan man snacka marknadsvärde och inte är det konstigt att varannan unge i Vi i ettan svarar "fotbollsproffs" på frågan vad de vill bli när de blir stora. Tjäna miljoner på att sparka en boll mellan två stolpar, dra tröjan över huvudet och göra roliga målgester. Vem skulle inte vilja åka fram på den räkmackan?
Här pratas det inte med brösttoner om girighet eller kapitalismens fula tryne. Dessa män (för de är oftast män, vilken överraskning) hyllas som hjältar och bärs upp av hela nationer. Samtidigt är det såklart inte de enskilda spelarna som sätter reglerna, det är systemet som är sjukt.
Det är inte bara sjukt, det är osmakligt.
Men var är alla indignerade insändare och krav på ändring i denna värld?