Staten är en dålig filmregissör
Detta är en ledare. På hela Helagotland publiceras ledarartiklar från Gotlänningen, Gotlands Folkblad och Gotlands Allehanda.
På senare år är det nog en och annan dansk som istället ser upp till den svenska filmen. Filmskapare som Tomas Alfredson, Ruben Östlund och Tarik Saleh har gett nytt hopp om ett spännande filmliv även här.
Det är svårt att hitta ett enda skäl till uppsvinget - men det är åtminstone tydligt att filmpolitiken inte har haft något direkt inflytande över vare sig upp- eller nedgångar. Kvaliteten på svensk film tycks variera från år till år, helt oavsett hur filmavtalet har utformats.
Systemet med filmavtal kom på plats redan 1963, och gick då ut på att man införde en avgift på biobiljetterna, som Svenska Filminstitutet därefter fick fördela till svensk filmproduktion.
Sedan dess har avtalet omförhandlats ungefär vart femte år, men grunden har hela tiden varit densamma: att intäkter från biobiljetterna skulle gå till produktion av ny film.
Men nu verkar filmavtalens tid snart vara över. Det senaste filmavtalet, som började gälla i januari 2006, går ut i december 2010. På onsdagen presenterade regeringens utredare Mats Svegfors sina förslag på en ny filmpolitik.
Det nuvarande filmavtalet är obsolet, konstaterade han. Eftersom en överväldigande majoritet av filmtittandet sker på andra ställen än på biograferna - till exempel hemma i soffan - är det svårt att motivera ett system som baseras på biobesök.
Samtidigt har det visat sig mycket svårt att få ihop ett nytt filmavtal. Därför föreslår han en tvåårig övergångsperiod med en förlängning av det nuvarande avtalet. Därefter ska filmpolitiken gå över i statlig regi. Producenterna ska få medel genom att den sexprocentiga biomomsen höjs till 25 procent.
Generellt sett är Svegfors förslag vettigt - filmavtalet har länge varit förlegat. Det är också klokt att Svegfors vill slopa "stödet till åtgärder mot olovlig hantering", det vill säga kampen mot fildelning - det är märkligt om staten slussar pengar till en av parterna i en infekterad politisk debatt.
Men det finns också nackdelar med förslaget. Intäkterna från den nya biomomsen kommer inte att gå direkt till filmindustrin, utan till statskassan. Om filmindustrin betraktas som en vanlig del av kulturpolitiken finns risken att anslagen ändras från år till år, vilket försämrar planeringsmöjligheterna i branschen.
Dessutom vill Svegfors permanenta marknadsstödet, som ges till filmer med en stor publikpotential. Det har bland annat lett till den märkliga konsekvensen att filmer som "Göta Kanal 3 - Kanalkungens hemlighet", "Beck - i stormens öga" och "Änglagård - tredje gången gillt" i år tillsammans har fått omkring 26 miljoner kronor i stöd. Där är det bara att hoppas att Svegfors får backa. Visst ska Sverige ha ett system för att stötta filmbranschen- men den allra bredaste underhållningen borde klara sig utan extra bidrag.