Staten bör fortsätta sälja
Efter flera turer kunde Mats Odell (längst bort) i mitten av förra månaden presentera Bengt-Åke Nilsson som ny ordförande i rådet för att sälja statliga bolag. Arkivbild: Mats Andersson/Scanpix
Foto: Mats Andersson / SCANPIX
Detta är en ledare. På hela Helagotland publiceras ledarartiklar från Gotlänningen, Gotlands Folkblad och Gotlands Allehanda.
Motståndet mot fortsatta försäljningar, för även den tidigare socialdemokratiska regeringen var inne på att minska statens ägande, är allra störst bland LO:s medlemmar. Där är hela 73 procent emot. Detta medan medlemmarna i såväl TCO som SACO i stort sett ligger på snittsiffran med sina 61 respektive 62 procent.
Tveksam kompromiss
Detta är heller inte särskilt överraskande. Arbetarrörelsen har satsat stor kraft på att bilda opinion mot regeringens försäljningsplaner. Detta inte minst genom att konsekvent använda uttrycket "utförsäljning" (vilket även görs i den aktuella opinionsundersökningen). Som om det var någon sorts realisation regeringen med Mats Odell i spetsen är i färd med att genomföra.
En starkt bidragande orsak till det rådande opinionsläget är säkert också de problem regeringen själv orsakat samt att man inte mera tydligt förklarat sina motiv.
Det började redan innan planerna presenterades med en stor intern fight mellan näringsminister Maud Olofsson och finansmarknadsminister Mats Odell om vem som skulle ansvara för projektet. Kompromissen blev att det är Olofssons tjänstemän men Odell som statsråd som nu sköter ruljangsen. Det har visat sig mindre välbetänkt.
Tydliga ideologiska motiv
Problem har också uppstått när det gäller de tjänstemän som Mats Odell själv valt ut för att ge råd och för att ta det övergripande ansvaret. Flera har fått avgå vilket naturligtvis såväl stört som fördröjt processen.
När alliansen presenterade sina avsikter att minska det statliga ägandet i affärsdrivande företag var de ideologiska motiven tydliga. Staten ska inte äga företag. Det gör det privata kapitalet bättre. Det är heller inte klokt att de statliga företagens investeringsbehov tillåts konkurrera med välfärden om de statliga resurserna.
Men när processen nu kommit till konkret utförande har de ideologiska motiven inte på samma sätt varit i förgrunden. De tjänstemän som formulerat propositioner samt fråge- och interpellationssvar i riksdagen har av lätt insedda skäl varit mindre ideologiskt engagerade än de politiker som tagit besluten. Det har satt sin prägel på debatten.
Ge folket en del
En annan starkt bidragande orsak till regeringens opinionsmässiga tillkortakommande är att man valt att använda alla försäljningsintäkter till att amortera på statsskulden. På sitt sätt är det sunt. Det är, som det brukar heta på företagarspråk, ibland bra att rensa i balansräkningen. Att minska lånebördan gör att man står sig starkare när konjunkturen vänder och kraven på ökade statsutgifter växer. Situationen med en åldrande befolkning talar också för detta.
Samtidigt måste en regering tänka politiskt. Om man använt åtminstone en del av försäljningsintäkterna till att lägga en grundplåt till ett individuellt sparande, för enkelhetens skull i fonder, hade stödet för försäljningen av de statliga företagen varit mycket större hos svenska folket.
Det är dock inte för sent. Regeringen har försäljningsplaner för hela mandatperioden, 50 miljarder kronor per år. Det går mycket väl att komma tillbaka med ett förslag om att de som i verkligheten säljer, det vill säga svenska folket, också ska få del av vinsten. För det är ju minst sagt rimligt!