Stormaktsspelet i Kaukasus
Ryssland vågar knappast utnyttja den militära segern fullt ut. Det är en klen tröst för de tusentals människor som redan dödats, lemlästats eller fördrivits på grund av stormakternas spel i Kaukasus.
Foto: Darko Bandic
Detta är en ledare. På hela Helagotland publiceras ledarartiklar från Gotlänningen, Gotlands Folkblad och Gotlands Allehanda.
Det är också en påminnelse om att Ryssland alltjämt förfogar över betydande militära resurser, tvärtemot vad en del svenska analytiker och försvarspolitiker ibland hävdar.
Det betyder inte att den svenska massmediebilden av konflikten i Georgien som en oskyldig Davids kamp mot en aggressiv Goliat är helt riktig. Georgien har under den USA-utbildade presidenten Micheil Saakasjvili utvecklats till en viktig strategisk partner för USA, och den georgiska armén har tränats och rustats av USA.
Skydda oljeledningarna
USA har också ställt Nato-medlemskap för Georgien i utsikt, något som andra Nato-länder motsätter sig. För USA handlar det bland annat om att skydda oljeledningarna från Kaspiska havet till Medelhavet och att ringa in Iran, men också att rikta ett slag mot vad som brukar kallas Rysslands "veka liv".
Det kan vara förklaringen till att Saakasjvili på ett ödesdigert sätt överskattade både de georgiska stridskrafternas styrka och det politiska stödet från väst när han beordrade inmarschen i utbrytarprovinserna Sydossetien och Abchazien.
Två provinser som de facto varit autonoma sedan det blodiga inbördeskriget efter Sovjetunionens upplösning i början av 1990-talet, och där majoriteten av befolkningen inte vill ha något med Georgien att göra.
Det är svårt att se vad Georgien kan vinna på att kuva dessa befolkningsmässigt små minoriteter, låt vara att områdena är mer eller mindre laglösa och på väg att förryskas. I ett annat geopolitiskt sammanhang skulle vi ha fördömt Georgiens agerande som ren och skär nationalism och presidenten som en ansvarslös politiker. Nu hyllas Saakasjvili som något slags befrielsekämpe.
USA och det splittrade Europa sitter med minst sagt usla kort i Georgien. Ingen har den minsta lust att ingripa militärt till stöd för Georgien. Ingen har heller någon militär kapacitet för ändamålet. Inte ens USA, som är fullt upptaget med sina egna invasionsäventyr i Irak och Afghanistan.
Regimskifte i Georgien?
Ryssarna har georgierna i en militär kniptång och kan ställa i stort sett vilka villkor som helst. De har redan antytt att de vill ha ett regimskifte i Georgien, och frågan är om de inte får sin vilja igenom. Georgien kan betrakta Sydossetien och Abchazien som förlorade för gott, och lär få vänta på Nato- och EU-medlemskap.
Det som hänt i Georgien är ännu ett bakslag för amerikansk utrikespolitik i George W. Bushs och Condoleezza Rices tappning. Men det är också ett bakslag för demokratin och stabiliteten i det redan skakiga Kaukasus och Centralasien, och det kan uppmuntra de nationalistiska och revanschistiska krafterna i Ryssland, där den före detta KGB-agenten Vladimir Putin av allt döma fortfarande har det sista ordet.
Men inte heller Ryssland framstår som någon självklar segrare. Invasionen av Georgien skrämmer upp Rysslands grannar och ökar spänningen längs landets gränser.
Avbräck för den ryska ekonomin
Den nye presidenten Dmitrij Medvedevs strävan att förbättra relationerna till Europa och USA och säkra viktiga marknader i väst har fått sig en rejäl törn. Motståndet mot att göra sig beroende av rysk olja och gas kommer att öka i Europa, och det kan leda till avbräck för den ryska ekonomin. Det har Putin & Co inte råd med.
Men att Ryssland knappast vågar utnyttja den militära segern fullt ut är en klen tröst för de tusentals människor som redan dödats, lemlästats eller fördrivits på grund av stormakternas spel i Kaukasus.