Styrkans politik fungera inte för Israel
Detta är en ledare. På hela Helagotland publiceras ledarartiklar från Gotlänningen, Gotlands Folkblad och Gotlands Allehanda.
Israelerna känner sig inte trygga, trots säkerhetsbarriärer och stängsel och trots att de förfogar över Mellanösterns effektivaste krigsmaskin, inbegripet kärnvapen, och kan räkna med USA:s stöd i vått och torrt. Det hjälper inte att Israels ekonomi går relativt bra, även om militärapparaten, bosättningarna och invandringen som drivs av demografiska skäl slukar stora resurser.
När andra världskrigets segrarmakter, inklusive dåvarande Sovjetunionen, genom FN sanktionerade en delning av Palestina och upprättandet av en judisk stat, insåg man naturligtvis att detta skulle skapa oro i arabvärlden.
Den famösa muren
Men de föreställde sig uppenbarligen, att araberna skulle finna sig i situationen och att de fördrivna palestinierna snabbt skulle assimileras i grannländerna. De utgick också från att att israelerna skulle nöja sig med det område som de tilldelats i FN:s delningsplan och inte göra anspråk på ytterligare bibliska områden.
När Israel i dag de facto kontrollerar större delen av Västbanken, trotsande en 40 år gammal FN-resolution, försvarar man detta med säkerhetsskäl. Men den pågående och systematiska utbyggnaden av bosättningar, vägar, och militära anläggningar (för att nu inte tala om den famösa muren, som skär tvärs igenom arabiska byar) talar ett annat språk. Israel är i färd med att permanent utvidga sina gränser på den arabiska befolkningens bekostnad.
Litet manöverutrymme
När den israeliske premiärministern Ehud Olmert och den palestinske presidenten Mahmud Abbas nu sägs sitta och "prata kartor", måste det vara en dyster syn som möter Abbas.
Israelerna har snart ringat in den östra arabiska delen av Jerusalem, och bosättningarna är på väg att skära av Västbanken på mitten. Vad som återstår för Abbas att styra över är ett lapptäcke av isolerade byar på Västbanken.
Gaza kontrolleras av hans politiska motståndare i Hamas, som vann valet i hela Palestina, men berövades segern av USA och EU och isolerades i stället för att engageras i den politiska processen.
Abbas uppfattas av många palestinier, som en amerikansk marionett och hans manöverutrymme är litet. Inte heller Olmert har några utsikter att få igenom en fredsplan, som innebär några verkliga eftergifter till palestinierna. Hans egen politiska ställning är svag och den en gång starka israeliska fredsrörelsen är så gott som utplånad. De pågående "fredsförhandlingarna" är mest en skylt mot världen. Fred är inte möjlig på dagens premisser.
Men palestinierna är inte det enda problemet för Israel. Den amerikanska invasionen av Irak har stärkt Iran och gett en kraftig skjuts åt de fundamentalistiska krafterna i hela Mellanöstern. Regimen i Syrien verkar sitta säkrare än på länge.
Israels fiender har vuxit sig starkare. Den misslyckade invasionen av Libanon härom året visar att Israel nu möter ett allt effektivare militärt motstånd från rörelser som Hizbollah. I söder är Gaza med sin förfärliga misär en tidsinställd bomb.
Styrkans politik utspelad
De är förståeligt att israelerna känner sig kringrända och hotade. Men det är ett hot som de i hög grad själva orsakat, och som de borde göra något konstruktivt åt.
Den styrkans politik som Israel förlitat sig på under sina första 60 år kommer inte att räcka i framtiden. Israelerna måste tänka om när det gäller sin egen roll och plats i regionen och finna nya former för att samexistera med sina arabiska grannar. Innan det är för sent.