Toppjobb ska inte vara tröstpris
Detta är en ledare. På hela Helagotland publiceras ledarartiklar från Gotlänningen, Gotlands Folkblad och Gotlands Allehanda.
Hittills har regeringen utannonserat omkring sextio procent av toppjobben som blivit lediga. Det är en klar förbättring jämfört med den förra socialdemokratiska regeringen. Men det är fortfarande långt kvar till hundraprocentig öppenhet. Och valet mellan hemlighet och offentlighet verkar fortfarande ske godtyckligt.
Speciellt
Just den här gången väljer regeringen att fatta beslut bakom lyckta dörrar. Ursäkten är att just landshövdingeposter är "lite speciella", förklarade statsminister Fredrik Reinfeldt i Svenska Dagbladet:
"Det är regeringens representant i länet. Man är chef för vår regionala ambition att samordna de statliga aktiviteterna. Det kan inte jämföras med att vara generaldirektör för en myndighet."
Visst krävs det en hel del av den som vill bli landshövding. Tanken med landhövdingarna är, precis som Reinfeldt påpekar, att de ska vara statens företrädare ute i landet. Helst ska de vara skickliga politiker som klarar av att skaffa sig breda kontaktnät - samtidigt som de ska behålla sitt oberoende.
Yrkesrollen
Men betyder det nödvändigtvis att det inte går att hitta en lämplig landshövding genom en öppen rekryteringsprocess? Den frågan är än så länge omöjlig att besvara - eftersom en sådan process inte har prövats. Om regeringen befarar att det skulle vara svårt att få rätt personer att söka kanske man borde se över själva yrkesrollen.
Härom veckan påminde Sacos samhällspolitiske chef Gunnar Wetterberg i en debattartikel om att landshövdingarnas och länsstyrelsernas makt har urholkats. Vilken roll ska landshövdingarna och länsstyrelserna spela, egentligen?
I dagsläget har länsstyrelsernas tidigare uppgifter splittrats mellan kommuner, försvarsmakten och ett stort antal statliga verk, vilket betyder att de inte klarar av att ha ett helhetsgrepp om viktiga uppgifter, anser Wetterberg.
Makt
Som exempel tar han upp stormen Gudrun för några år sedan, då staten inte klarade av att upprätthålla nödvändig infrastruktur i delar av landet. Hans lösning är sex storregioner med var sin chef, som var och en får mer makt än dagens landshövdingar.
Wetterberg har en poäng: Om landshövdingarna får tydligare uppgifter och mer makt kan tjänsterna bli ännu mer attraktiva och då kommer förmodligen fler kvalificerade personer att söka jobben. Det är möjligt att göra landshövdingeposterna till något annat än tröstpriser för avdankade politiker, men då krävs det politisk vilja.