Transsibiriska järnvägen i våra hjärtan
Transsibiriska järnvägen är en upplevelse, skriver Wera Svensson.
Foto: Jurek Holzer
Detta är en ledare. På hela Helagotland publiceras ledarartiklar från Gotlänningen, Gotlands Folkblad och Gotlands Allehanda.
Varför lockar den tågresan mer än alla andra? När man med 1800-talets metoder drog en järnväg tvärsöver hela den eurasiska kontinenten, det var ett storverk, en människans seger över naturen. Vi har läst om det i skolan. Jag har också i årtionden drömt om att göra den resan. Och nu har jag gjort den. Helt möjlig för en pensionär i hyfsad form.
Att åka tåg, det är att resa. Man upplever varje bit av jordytan, som skenskarvarna dunkar förbi. I timmar står man vid fönstret i korridoren och bara följer med. Vi kliver på Jaroslavskijstationen i Moskva en kväll. Sex dygn senare är vi i Peking. Då har vi upplevt den kontinent på vilken Västeuropa bara är ett litet utskott.
Ryska byar mellan träden
Först den ryska björkskogen. Ingen visste att det fanns så mycket björk i Ryssland. Inte underligt att "bjeroza" har en sådan plats i rysk folklore. Jag får för mig att man planterat en ridå av vitstammiga björkar längs järnvägen. Bara ibland öppnar den sig, och vi ser ryska byar.
Alla hus förstås i trä, tjärsmorda, med färg och utsmyckningar kring fönsterluckorna. Inga vägar är synliga, utom ett par hjulspår i leran som slingrar in bland husen. Men paraboler på taken! Det kan vara vackra, ståtliga hus eller ruckel. Jag begriper inte, varför vi inte ser några husdjur.
Efter Uralbergen kommer den mongoliska steppen. Ett torrt land, men inte livlöst. Här lever man traditionellt, runda jurtor som verkar vara väl stoppade med kaminrör genom taket. Vi ser herdar med hjordar av hästar, får, getter, kameler, jakar. Men så kommer storstaden Novosibirsk. Vi skymtar en helt modern stad, med höghus, gator, bilar, neonreklam.
Nästan en hel dag far vi genom Gobiöknen. Stenöken eller sandöken, verkligen helt livlös. Även de små sprickorna med lite grönt och några vilda (?) hästar försvinner så småningom.
En gamling som jag tänker förståss på Sven Hedin som drev sina kamelexpeditioner just här, där människor och kameler stundom dog av törst. Jag minns en dramatisk historia, hur han som siste man slutligen hittade vatten och fyllde sin stövel för att få liv i sina medhjälpare.
Överväldigande
Efter detta är norra Kinas berglandskap överväldigande i sin skönhet och dramatik. Grönklädda stup med sprickor emellan där man kan tänka sig att vattnet störtar ner när det regnar i bergen. Järnvägen är dragen rakt genom bergen, långa tunnlar. En väldig konstgjord damm, ett kraftverksbygge.
Sen kommer en slätt där varje kvadratmeter är uppodlad, inga traktorfält dock. Åkrar av den storlek vi hade förr, där majsen står i snörräta rader och den svarta jorden mellan plantorna är helt ren. Jag får en känsla av kinesisk disciplin.
Transsibiriska järnvägen är en upplevelse. Fast det kinesiska tåget öder ingenting på vår komfort. En eller ibland två gammaldags järnvägstoaletter för 32 resenärer. Där måste all tvättning och disk uträttas också.
Fyrbäddskupéerna är små och sängarna är hårda. Den här veckan är inte för att sova. Så håller vi Moskvatid, allt medan tåget passerar sex tidszoner österut. Det blir lite konstigt till slut. Midsommarnatten i år räckte från klockan 18.00 på kvällen till 01.00 ungefär.
Bajkalsjön låg bländande skön i morgonljus. Att stå där och se den vida vattenytan, det var som en uppfyllelse av drömmen om denna mycket speciella resa.