Tryggheten har också sin prislapp
Detta är en ledare. På hela Helagotland publiceras ledarartiklar från Gotlänningen, Gotlands Folkblad och Gotlands Allehanda.
Mot den här bakgrunden blir det alltid heta debatter kring förslag om ändringar i trygghetsfunktionerna. Just nu är det aktuellt för oss genom förslaget att minska den fasta personalen på räddningstjänsten. Precis som vi tidigare har upplevt liknande debatter när man velat ändra i ambulansorganisationen eller i tätheten av deltidsbrandkårer och liknande.
Även tryggheten har givetvis sin prislapp. Någonstans måste man finna en rimlig balans mellan de ekonomiska insatserna och den förväntade säkerheten. Detta måste påpekas hur tråkigt det än kan verka att man blandar in de ekonomiska grunderna även i våra trygghetskänslor. Vi har ett facit på att räddningstjänsten under många år levt över de tilldelade ramarna. Somliga tycker att man istället borde öka de ekonomiska resurserna än att ställa krav om att tilldelningen inte får överskridas.
Nu har det presenterats en konsekvensutredning av de föreslagna personalnedskärningarna. Räddningschef Johan Kallum erkänner att vi går ner i ambitionsnivån, men att det görs från en mycket hög nivå. Det är inte alla som instämmer i det sistnämnda påståendet utan i förslaget ser en alltför sårbar organisation när olyckan är framme.
Det är omöjligt att kategoriskt säga vem som har rätt eller fel. Vid olyckor och katastrofer hittills har det oftast visat sig att när tillgängliga resurser sätts in så är de fullt tillräckliga. Även om alla måste ställa upp till absolut maximum. Därför är det också viktigt att sådana här beslut verkligen förankras, och där finns tydligen en del övrigt att önska i det här fallet. Argumenten för en mindre fast styrka har inte vunnit gehör i alla läger.
Förmodligen har vi en politisk strid att vänta i den här frågan, och jag kan tänka mig att man från oppositionshåll kommer att damma av välkända argument och hävda att den 15-öriga skattesänkningen hade behövts här. Precis som man sagt på så många övriga områden.
Jo, här hade den räckt, men om vi nu har en eventuell överdimensionerad nivå på vår räddningstjänst så är uppgiften inte främst att pytsa in mer pengar utan att få alla att förstå att avvägningen i balansen mellan rimlig trygghet och insatta ekonomiska resurser är den mest rätta.
Mina argument blir vanskliga den dag det visar sig att något händer där personligt lidande eller materialförstöring blir för stort beroende på att ekonomin urholkat organisationen. Frågan är då vilken prislapp vi är beredda att sätta på vår trygghet. Den kan faktiskt bli hur stor som helst för att motsvara alla eventualiteter.