Uppmuntra vardagslitet på ön
Det är vardagslitet på Gotland som måste ge resultat och ge resultat långsiktigt. Det är människorna som bor på ön året runt, som måste uppmuntras och känna sig behövda och sedda. Satsningen i Djupvik (bilden) är viktigare än att få hit Abbas Björn Ulvaeus, tycker Ingrid Thunegard.
Foto: Bengan Zettergren
Detta är en ledare. På hela Helagotland publiceras ledarartiklar från Gotlänningen, Gotlands Folkblad och Gotlands Allehanda.
De har inte träskor och näverjacka, männen, som slår sig ner på öns natur och kulturplatser, men åtkomlighet till pengar har de och ofta medias öra. Fint folk är fint som smör för kommunalråd och chefredaktörer. De åker gräddfil medan kommunens skattebetalare åker kana i avloppsdiken.
Kvinnliga lammföretagare
Jublet över Björn Ulvaeus ankomst till Furillen påminner mig om lammnäringen på 1980-talet. När hela näringen gått i stå och lammbönder inte fick ett öre för vare sig ull, skinn och knappt kött.
Vem reste sig på möten och sa med kraft och allvar:
- Vi vill starta ullspinneri på Gotland. Göra något unikt. Vi vill utveckla skinnprodukter. Skapa nya traditioner.
Ja, inte var det männen och inte jublade samma män. De tittade skeptiskt på dessa kvinnor, som kämpade utan ett öre med att göra utställningar på Stora torget, sälja produkter på platser som inte kostade ett öre i hyra. Vad sa lammbönderna själva?
- Tösar, kan ni inte sätta en päls på Drottning Silvia i stället, så är problemet löst och man köper skinnen i USA och Italien. Få trodde och ingen kunde föreställa sig att det skulle komma att knoppa av ett antal skinn- och pälsföretag, som blev nödvändiga för turism på landsbygden. Att Gotand skulle få ett Skymnings, ett Änge eller Käldergård för att nämna pionjärerna.
Välkommen Djupvik-satsning
Den största svårigheten är inte att få folk att acceptera nya idéer, utan att få dem att överge de gamla. Abba på Furillen eller Tott på Norderstrand gynnar inte de gotländska skattebetalarna.
Det gör däremot Djupvik i Eksta, en restaurang av skönhet i skönhet som har öppet året runt i helger. Det kallar jag våga och trosvisshet och en chans till förlängd turistsäsong åtminstone i Fröjel- Ekstaområdet. Äntligen en restaurang nere på Sudret. Välkommen Djupvik.
Det är vardagslitet på Gotland som måste ge resultat och ge resultat långsiktigt. Det är människorna som bor på ön året runt, som måste uppmuntras och känna sig behövda och sedda.
Vi skattebetalare måste känna att de tillsatta politikerna återbetalar en varaktighet till oss, som är öns innevånare och som satt er kommunalråd på era troner.
En miljon hit och en miljon dit som slängs ut för investeringar exploatörerna själva äger, sticker självklart i ögonen på öbon i samband med alla indragningar och besparingar kommuninnevånaren skall ha förståelse för.
Det finns mycket gammalt bondetänk i våra beslutsfattare. Att ge Pigge Werkelin den mest värdefulla mark som finns på ön, den mark som var alla skattebetalares guldreserv, det är som när bonden ger hela gården till sin äldste son och säger till syskonen, att det får ni finna er i.
Ingen konkurrensutsättning
Gården måste leva vidare. Ni måste tänka på gården. Hustrun har sin pension om än den är ynka. Syskonen klarar sig alltid. Det finns ju arbetslöshetsunderstöd.
Jag bestämmer, säger bonden, alltså bestämmer jag vem som skall få överta gården oavsett vad en konkurrensutsättning av marken skulle ge alla barnen för framtiden.