Vad gör Sverige i Afghanistan?
Foto: Staffan Löwstedt / SvD / SCANPIX
Detta är en ledare. På hela Helagotland publiceras ledarartiklar från Gotlänningen, Gotlands Folkblad och Gotlands Allehanda.
Kosovo och 156 i Adenviken, där de
försvarar mattransporterna till Somalia och oljetransporterna till Europa. Resten är utspridda som observatörer och rådgivare i ett halvdussin länder.
Halkade på USA:s bananskal
Varför finns de svenska militärerna i Afghanistan, Kosovo och Adenviken och inte i några andra krishärdar? Varför finns vi inte i Kongo där laglösheten och de humanitära problemen är större?
Eller i Somalia, där en klen FN-skapad
regering nu försöker hålla stånd mot
extremister?
Gjorde vi det, skulle vi slippa bevaka både oljetransporter och mattransporter. Aktionerna utgår ju från fastlandet, och piraterna består till stor del av kustfiskare som slagits ut av det europeiska och asiatiska rovfisket i farvattnen utanför Somalia.
Kosovo kan naturligtvis förklaras med närheten - och med flyktingströmmarna till Sverige. Adenviken med att Sverige fortfarande behöver olja. Men vad gör vi i det avlägsna bergslandet Afghanistan? Det är en rätt långsökt tanke att det skulle handla om vår säkerhet. Om Sverige har säkerhetsproblem, finns de på närmare håll. Sanningen är att vi halkade in i
Afghanistan på ett amerikanskt bananskal.
I början skulle Sverige stödja säkerheten runt huvudstaden. Efter hand har uppdraget knutits allt hårdare till de stridande amerikanska förbanden. Operationen har permanentats och blivit en regelrätt ockupation av landet. Syftet sägs vara att stabilisera situationen, så att ett fredligt återbyggnadsarbete ska kunna komma i gång. Men de civila insatserna är små jämfört med de militära. Korruptionen är omfattande och hjälpen når inte ut. Få afghaner har fått det bättre.
Hur ska insatsen avvecklas?
Nu ska det hållas val i Afghanistan och det har fått motivera en upptrappning av den utländska militära närvaron, med intensifierade strider som följd. Kriget ifrågasätts nu både i USA och Storbritannien. I USA talar man öppet om att sätta en tidsgräns för kriget. Var finns den svenska exit-planen?
Hur har den svenska regeringen och riksdagen tänkt sig att insatsen i Afghanistan, som är inne på sitt åttonde år och kräver allt större resurser, ska avvecklas? Vad gör vi om/när svenska trupper på allvar attackeras i Afghanistan och svenska militärer dödas i regelrätta strider? Sänder förstärkningar, eller sticker därifrån? I stället för att besvara dessa frågor, gräver regeringen och militären ner sig i detaljer om stridsfordon.
Vad skulle då hända om trupperna drogs tillbaka? Skulle skolorna rivas och biståndsarbetarna mördas? Skulle opiet flöda ännu friare? Inte nödvändigtvis. Talibanerna är inte den enda politiska kraften i Afghanistan. Försvinner de utländska soldaterna, mister talibanerna det starkaste argumentet för sin politiska och militära kampanj. Förr eller senare måste landet ställas på civil fot. Ockupationen löser inga problem, den förvärrar.