LEDARE: Vad kan ett barn vara värt?

Vad är ett barn värt? Kan man ställa en sådan fråga? Det vet väl alla att ett barn är värt allt. All vår omsorg. All vår strävan. Allt vårt skydd. Det ligger djupt i människan liksom hos djuren att skydda sin avkomma. Ge den vad den behöver för att växa upp och utvecklas väl, till glädje och nytta för sin familj och för sitt samhälle.
Samhället stiftar lagar och utfärdar bestämmelser om vaccinationer och hälsokontroller, användning av cykelhjälm och barnsäkra stolar i bilen, med mera. Vi berörs djupt när ett barn dör i vår närhet, liksom när vi läser om barn som drabbats av olyckor. Hela landet kan engageras och oroas när ett barn försvunnit eller gått vilse. Så ser det ut i ett perspektiv.

Drabbats av cyklonen i Burma
Men det finns också andra perspektiv. När vi hör och ser hur barn drabbats av cyklonen i Burma och av militärdiktaturens egoistiska senfärdighet att ta emot hjälp utifrån känns det olustigt för de flesta.
Vi ger gärna ett bidrag till humanitära organisationer och hoppas därmed kunna bidra till någon liten bättring för drabbade barn. En viktig handling av solidaritet. Då känns det lite bättre.
Men när vi läser i tidningen att fyra barn 0-5 år gamla dödats efter ett bombardemang i Beit Hanoun i Gaza blir det mera svårgripbart. Inte nu igen. Vi bläddrar vidare, möjligen efter en suck. Skakar av oss på nästa sida och kan där glädjas åt att Zlatan ånyo firat triumfer med två mål för Inter.
Än värre blir det att försöka få grepp om de 26 000 barn under fem år som dör varje dag i världen, huvudsakligen i u-länder. Långt borta i Afrika. Då blir det ogripbart och obegripligt. Nästan omöjligt att ta till sig. Engagemanget blir därefter. Likaså det faktum att miljoner barn säljs till prostitution.
Vi kan alltså konstatera att engagemanget för ett litet barns liv och för vad ett barn är värt blir omvänt proportionellt mot avståndet. Det nära engagerar. Det avlägsna dunstar bort. Och ändå är det samma barn, som det vi har i vår närhet.

Alla har ett gemensamt ansvar
Eller som Kahlil Gibran säger i sin tänkebok Profeten: Era barn är inte era barn. De är söner och döttrar av Livets längtan efter sig själv. De kommer genom er, men inte från er. Och fastän de finns hos er, tillhör de er ändå inte.
På något sätt har människorna ett gemensamt ansvar för sina barn, för alla barn. Med en sådan grundsyn skulle världen kunna utvecklas till det Paradis det var tänkt en gång. Men ormen slingrade in och skapade motsättningar och avstånd mellan människor. Gränser drogs upp mellan bosättningar och länder för att skilja och bevaka. Mitt mot ditt.
Den grundläggande självklara solidariteten och medkänslan tunnades ut. Allt detta drabbar till slut barnen, dem vi lever för.
Människan är människans varg, sägs det i ett romerskt talesätt. Det vill säga, människan är människans farligaste fiende. Detta talesätt är dock orättvist mot vargen. Vargen som är ett av djurvärldens mest sociala djur, som utvecklat ett lagarbete och en gruppkänsla, som är avgörande för överlevnad. Egentligen har människan i grunden ett liknande beteende, belagt från sitt "primitiva" samlarstadium då hon var fredlig.
Omtanke om sin avkomma, lagarbete och medkänsla kan knappast anses primitivt. Dock tycks människan ha fått allt svårare att svara på frågan vad ett barns liv är värt ju mer komplicerat, konfliktfyllt och globaliserat samhället blir.
Globalisering borde per definition innebära skydd för varje enskilt barn var det än befinner sig. Borde innebära att alla barn är allas barn.

Ledare: Vad kan ett barn vara värt?