Vad vill man med musiken?
Detta är en ledare. På hela Helagotland publiceras ledarartiklar från Gotlänningen, Gotlands Folkblad och Gotlands Allehanda.
Staten går in med nio miljoner kronor till Gotlandsmusiken vilket är en signal att det här är en statlig angelägenhet. Men man behöver ytterligare en miljon för att slippa varsla musiker och lägga ner ensembler som Visby storband.
Jag är varken matematiker eller arbetsgivare men vet att musiker inte är särskilt välavlönade. Men att man kan få hela fem musiker för en miljon kronor låter som en, för stiftelsen, god affär.
Men jag får fler frågor än svar när jag läser om förutsättningarna för vår eminenta musikstiftelse och i alla fall jag vill veta mer om sakuppgifterna. Inte bara läsa den politiska polemiken och illusionen att hade vi haft en annan majoritet så skulle inga besparingar över huvudtaget behöva göras. Någonstans.
Här ligger i den politiska majoriteten flera steg efter i debatten. Är det som kritikerna säger bara den politiska viljan som saknas?
Varför saknas i så fall denna politiska vilja?
Hur kan en miljon kronor säkra fem musiker men elva miljoner knappt räcka för resten?
Kommer politikerna att backa även denna gång och ge respit efter att alla namnlistor är insamlade?
Mina frågor är medvetet provocerande för att eventuellt locka fram någon som kan förklara och ge en mer balanserad bild av vad som egentligen händer med Gotlandsmusiken.
För är det så illa som det verkar så är det inte bra, att man skulle kunna skjuta till mer pengar men avstår som en politisk markering.
Statens signal är glasklar.
Gotlands kommuns är det inte.