Valvinst i Argentina efter nej till den nyliberala chockpolitiken
Cristina Fernandez de Kirchner har valts till Argentinas första kvinnliga president. Hon fortsätter sin mans politik med tillväxt, låg arbetslöshet och minskad fattigdom.
Foto: Jorge Saenz
Detta är en ledare. På hela Helagotland publiceras ledarartiklar från Gotlänningen, Gotlands Folkblad och Gotlands Allehanda.
Då befann sig Argentinas ekonomi i ett kaos, som vida överträffade det, som Bildt-regimen lämnade efter sig 1994 i Sverige. Tillväxten var i fritt fall, var femte arbetsför arbetslös, nära hälften av befolkningen fattig och utlandsskulderna astronomiska. Demonstranter fyllde gatorna och byggde barrikader och de rika trängdes i visumköer på utländska ambassader.
Struntade i chockterapin
Läget var just sådant, som enligt Naomi Kleins senaste bok Chockterapin brukar leda till kupper och massarresteringar. Och att regimerna inför en chockterapi i form av åtstramning, privatisering och lönesänkningar. Precis som Milton Friedman och hans boys från Chicago predikat i länder från Indonesien och Chile till Östeuropa.
I Argentina skedde inte detta. En orsak var att man redan prövat den nyliberala modellen. Efter krav från den Internationella valutafonden i Washington (IMF) hade utländska intressen tagit över stora delar av näringslivet, låtit inkomstklyftorna öka, satsat på låg inflation och en fast valutakurs mot dollarn.
Detta hade förvärrat krisen. Valutan, peson, hade bundits till dollarn, som en start på en sydamerikansk valutaunion likt EMU. Men det var fel tänkt, att försöka låsa länder som är olika till samma växelkurs. Enklare för utlandsturister, men rena självmordet för ett land i stark förändring.
Trots detta försökte IMF och internationella kapitalintressen ytterligare dra åt skruven mot Argentina. Men ingen militärkupp kom. I stället en ny regim som bröt mot den nyliberala doktrinen.
Tillväxt och lägre arbetslöshet
Man satsade på tillväxt och lägre arbetslöshet och minskad fattigdom. Därför accepterade man under en period högre inflation, släppte drastiskt valutan till en mycket konkurrenskraftig kurs och därmed nej till att flörta med utländskt privat kapital.
Den astronomiska utlandsskulden kunde man inte betala och satte stenhårt emot IMF:s krav på återbetalning. I slutändan tvingades de internationella långivarna avskriva motsvarande 600 miljarder kronor i skulder. Nu är landets skulder hanterbara.
På fem år har den ekonomiska utvecklingen varit fantastisk. BNP har ökat med 50 procent, det särklassigt högsta i västvärlden. Arbetslösheten har sänkts från 22 till nära åtta procent, reallönerna ökat med över 40 procent och elva miljoner har tagit sig upp över fattigdomsstrecket. Det är lätt att förstå, att en regering med ett sådant facit blir återvald. Nya problem väntar säkert runt hörnet. Men det argentinska exemplet visar, att även i totalt kaos finns vägar ut, som är betydligt mer löntagarvänliga och demokratiska än de chockterapier, som så ofta använts.
Inte superrika och massfattigdom
Argentinas exempel har också kraftigt minskat IMF:s roll både som långivare till länder med problem och som ideolog för åtstramningspolitik.
Det är rimligt att anta, att de stora handelsöverskott som Kina och många andra asiatiska lände har, delvis beror på att man för liv och pina inte vill göra det möjligt för IMF och det internationella kapitalet, att komma in och driva sin privatiserings- och åtstramningslinje till gagn för ett fåtal superrika, men med massfattigdom i spåren.