Var finns det goda samhället?
Dumhet och brott måste bekämpas i sin linda. Ett solidariskt samhälle lär ut respekt och förståelse och visar detsamma.
Foto: Claudio Bresciani / SCANPIX
Detta är en ledare. På hela Helagotland publiceras ledarartiklar från Gotlänningen, Gotlands Folkblad och Gotlands Allehanda.
Under ett seminarium i Visby om "Barn som bevittnar våld" blir detta påtagligt. Utsatta barn, och de är många, överges i alltför stor utsträckning av samhället.
Hur kan detta tillåtas fortgå? Uppenbarligen slår medvetenheten om detta problem inte igenom och behoven prioriteras inte. Arbetsbelastning, bristande resurser, brister i organisation, kontakter och samarbete är förklaringar. Dock svåra att acceptera.
Sexuella övergrepp på pojkar
Det är många barn som har denna situation hemmavid. Siffror från SCB för ett år sedan pekar på att tio procent av barnen har upplevt våld i hemmet, fem procent har gjort det ofta. Det betyder 100 000-200 000 barn. År efter år, för siffrorna idag är ungefär desamma som för tio år sedan.
Rädda Barnens Kriscentrum arbetar med detta sedan 1996. Gör det som myndigheterna egentligen borde göra enligt lagstiftning och medborgarnas förväntningar.
Redan 1990 började Kriscentrum byggas upp. Lyfte då fram pojkar som var utsatta för sexuella övergrepp. En tabufråga på den tiden. Successivt har centret byggts ut för barn i sorg, flyktingbarn med hemska upplevelser, gömda barn, flickor i konflikt mellan dubbla kulturer och barnpornografi på Internet. Här riktas strålkastarljusen mot de mörka hörnen. Så att de gömda, osynliggjorda och djupt sårade barnens röster kan nå ut.
Med egna utredningar och samtal med barn har Kriscentrum tagit fram böcker och informationsmaterial om barn som tvingas bevittna våld i sina hem. Åker runt i landet och missionerar. Lär ut metoder för att hjälpa enskilda barn och barn i grupp.
Pekar på barns behov och på de stora bristerna i samspelet mellan polis och socialförvaltning och inom förvaltningarna. Tvingas konstatera med en suck att det är trögt, obegripligt trögt. Men arbetar oförtrutet vidare för att hävda också dessa barns rättigheter. Vem skall annars göra det? Kravet på att se dem som brottsoffer fick 2006 gehör genom en ny lag.
Barnen tar på sig skuld
Det utvecklas ofta en "tystnadens kultur" i de våldsutsatta familjerna. Ingen talar om det som händer, av rädsla eller av uppgivenhet. Och inte så sällan tar barnen på sig skuld för det som händer, precis som i alkoholistfamiljen. Barnen blir ensamma, drar sig undan och tappar självkänslan. Riskerar att bära med sig upplevelserna in i vuxenheten om de inte får behandling. Nya problem kan uppstå som blir samhällets problem när barn lär sig att konflikter löser man med våld. Känns orsakskedjan igen?
Det har visat sig, förstås, att det finns en längtan hos barnen att få prata om det de bär på. Att någon lyssnar och bryr sig om. Att få klart för sig att jag inte är ensam om min situation.
Hitta dessa utsatta barn
Dessa övergivna och ensamma barn måste prioriteras. För det är tungt att tvingas bevittna våld i hemmet, när pappa slår mamma. Tvingas bevittna alkoholmissbruk i sin familj. Utsättas för fysiskt och verbalt våld i familjen. Nog har också dessa barn har rätt till omtänksamt stöd för sin egen utveckling och för samhällets utveckling.
Problemen finns förvisso också på Gotland, men någon riktad verksamhet finns inte. Polisen erkänner att det borde göras mer, men någon polis deltog inte i seminariet, ej heller någon åklagare. Socialförvaltningen hindras sannolikt av resursbrist och tröghet i maskineriet. Men nyligen har socialtjänstlagen ändrats så att kommunerna åläggs att arbeta med dessa barn.
Kan det vara dags, månntro, att polis och socialtjänst nu utvecklar ett säkert samarbete för att hitta dessa utsatta barn så att de får stöd och hjälp? För de har väl också rätt till ett gott liv i det goda gotländska samhället?