Varför får jag aldrig svara i någon opinionsundersökning?
Mats Rosin har aldrig blivit uppringd av något opinionsinstitut. Hur representativa är dessa väljarbarometrar egentligen, undrar han.
Foto: Fredrik Sandberg / SCANPIX
Detta är en ledare. På hela Helagotland publiceras ledarartiklar från Gotlänningen, Gotlands Folkblad och Gotlands Allehanda.
Med tanke på hur många de blivit kan jag inte annat än hålla med den DN-skribent nyligen, som fann det underligt att hon själv aldrig blivit uppringd och intervjuad om sina sympatier.
Det har inte jag heller. Aldrig av Sifo, aldrig av Skop och inte av någon annan heller av alla dessa som lever på att partisympatiundersöka oss. Inte en enda gång under alla dessa år.
Hur representativa är de
Möjligen kan SCB (Statistiska centralbyrån) ha kommit ihåg mig vid något tillfälle, men det måste i så fall ha varit väldigt länge sen.
Fast om man röstat på samma parti sen 1968 och kan misstänkas svara likadant varenda gång är man kanske inte så intressant för opinionsinstituten?
Till kategorin lättrörliga eller osäkra väljare kan man ju i alla fall knappast räknas.
Blir man aldrig själv tillfrågad kan det dock å andra sidan heller inte hjälpas att man börjar undra hur representativa dessa väljarbarometrar egentligen är. Deras tillförlitlighet blir ju diskutabel redan av det faktum att resultaten ibland går stick i stäv fast intervjuerna bör ha gjorts nästan samtidigt.
En annan fråga, mer lätt besvarad, är vem dessa undersökningar egentligen är bra för. Förutom för opinionsinstituten själva handlar det väl egentligen främst om en yrkesgrupp: de som lever på att kommentera dem.
I tysthet och mellan skål och vägg dissar vi gärna dessa väljarbarometrars tillförlitlighet och politiska värde, men ensamma framför datorn fungerar de ändå som given räddningsplanka när andra ämnen tryter.
(Jag vet; jag sitter i glashus och hör själv hur det klirrar.) Den rituella reservationen om "en nypa salt" hinner vi förstås för det mesta stoppa in. Men vad hjälper det?
Även skribenter som annars gärna hissar den kritiska granskningens fana högt faller för siffrornas frestelser. Enstaka tiondelar upp eller ner kan följaktligen ibland få motivera de mest långtgående slutsatser, trots att alla innerst inne vet att verkliga politiska förskjutningar sällan låter sig avläsas från en månad till en annan.
Sifokrati leder till kortsiktighet
Och lika självklart är det ju eller borde åtminstone vara att opinionssiffror två år i förväg heller inte säger något om hur det sen går i själva valet. Att våra treåriga mandatperioder förlängdes till fyra år grundade sig bland annat på en from förhoppning om, att politiken skulle kunna bli mer långsiktig.
Den sifokrati som nu grasserar mellan valen främjar snarare ett ännu mer kortsiktigt tänkande. Trots sina bedyranden om motsatsen kan ju partistrategerna inte låta bli att snegla på dem och plus är alltid bättre än minus.
Ett kapitel för sig är det onekligen också att medierna själva uppträder som beställare av dessa barometrar. Det kan knappast vara bästa utgångsläget för att på allvar ifrågasätta om de verkligen förtjänar den mediauppmärksamhet de regelbundet får.
Varför inte lika gärna på sport- eller nöjessidorna i så fall? Det är ju där det normalt hör hemma, sånt som visserligen kan roa och kittla men ändå saknar all reell betydelse.