Vem satsar på barnen?
Mira Sundlin fick få konkreta svar när hon frågade partiledarna om barnfattigdom.
Foto: Eva Carlsson Daun
Detta är en ledare. På hela Helagotland publiceras ledarartiklar från Gotlänningen, Gotlands Folkblad och Gotlands Allehanda.
Inget av partierna som återfinns i riksdagen har en omfattande politik för barn. Barn är en utsatt grupp och de är starkt beroende av samhället. När inte föräldrarna fungerar eller inte kan ge sina barn det de behöver måste samhället finnas där och skapa goda förhållanden för barnen.
Under de senaste åren har antalet barnfamiljer som har låg ekonomisk standard ökat, 2007 var det 12 procent av barnhushållen som hamnade i den kategorin. Det är allvarligt och leder ofta till att barnen stigmatiseras. Dålig ekonomi kan leda till att barnen inte kan delta i fritidsaktiviteter, får sämre hälsa och lägre boendestandard.
Barnen i familjer med svag ekonomi är ofta dubbelt drabbade. Det är fler av de barnen som också är utsatta för mobbing, barnmisshandel och omhändertagande. Många av barnen som växer upp i fattigdom kommer också att behöva hjälp av samhället för att klara sin försörjning när de själva blir vuxna.
En satsning på de barn som växer upp i knappa förhållanden kan alltså ge stora effekter på andra områden och på sikt göra att färre behöver bidrag för att klara sin försörjning.
Barnkonventionen, som Sverige skrivit på och lovat att följa, ger barnen långtgående rättigheter. Den säger bland annat att barnperspektivet ska finnas med när man fattar politiska beslut. Det är barnets bästa som ska sättas i centrum, både vid samhällets insatser som riktar sig till enskilda individer och som när den generella politiken tas fram.
Att sänka skatter och samtidigt begränsa sjukpenningen i tid är knappast barnvänlig politik. Sänkta skatter hjälper knappast heller de barn som lever med föräldrar som av olika anledningar inte finns på arbetsmarknaden.
De barn som växer upp med psykiskt sjuka eller missbrukande föräldrar pratas det inte om och det finns inte heller någon genomgående politik för att stötta de barnen. Vem vill satsa på avlastningsfamiljer? Vem satsar på kollon och aktiviteter för barn? Vem satsar på sommarjobb så att ungdomarna kan få lite egna pengar?
Det är lätt att säga att man vill hjälpa de utsatta, men det är svårare att göra det till verklig politik.
När Mira Sundlin frågade partiledarna fick hon få konkreta förslag. Men det var kanske inte heller att vänta. Barnperspektivet finns inte och insikten om att barnens bästa ska sättas i första rummet saknas helt i dagens politik.