Vem vill ha svenska grisar?
Detta är en ledare. På hela Helagotland publiceras ledarartiklar från Gotlänningen, Gotlands Folkblad och Gotlands Allehanda.
Höns ska ha sittpinnar och grisar ska få böka.
I våras uppmärksammades hur grisarna har det i Danmark där djurskyddsreglerna inte alls är lika hårda.
Grisarna trängs på hälften så stort utrymme som i Sverige och många grissvansar kuperas (klipps av) regelmässigt.
I går ägnade Dagens Nyheter fyra sidor åt arbetet med den nya djurskyddslagen med utgångspunkt från den gotländska grisbonden Bengt Siggelin i Havdhem som också är ordförande för de gotländska grisproducenterna.
Reportaget från Havdhem visar på det orimliga i det svenska systemet.
I Sverige har vi valt en hårdare djurskyddslag, utifrån hänsyn till djuren men också i tron att detta är något som uppskattas av konsumenterna. Att man hellre köper kött från en gård där grisarna haft det drägligt än från gårdar där omsorgen om djuren kommer i andra hand, långt efter ekonomi och effektivitet.
Och det gör också en majoritet av konsumenterna. I teorin. I praktiken ser det annorlunda ut.
Även svenska myndigheter i form av kommuner och landsting väljer bort köttet från de grisar de systematiskt har tillsyn hos för att se till att de föds upp enligt konstens alla regler.
De väljer istället det billigare köttet från Danmark och Tyskland.
Med lagen om offentlig upphandling är det också svårt att göra på något annat sätt.
Men det gör det inte mindre paradoxalt och orimligt för de svenska bönderna.
I det långa loppet vinner den svenska modellen, men då måste den också få stöd från den egna regeringen.