Vi-känslan har skapat rasism
I torsdags demonstrerade 200 uigurer, tibetaner och mongoler i Stockholm mot våldsamheterna i den kinesiska provinsen Xinjiang. Hans Söderberg skriver här ovan om hur vi-känslan kan skapa nationalism och rasism. Våldet i Xinjiang är ytterligare ett bevis på att Kina inte respekterar mänskliga rättigheter och att landet måste öppna sig. Omvärlden kan inte fortsätta att acceptera att Kina våldför sig på den egna befolkningen.
Foto: Bertil Ericson / SCANPIX
Detta är en ledare. På hela Helagotland publiceras ledarartiklar från Gotlänningen, Gotlands Folkblad och Gotlands Allehanda.
Varje händelse har en historia (och framtid). Kunskap om historien är därför en nödvändighet. Så kunde det låta på 70-talet. Låt oss därför börja med att erinra oss vad Lu Hsun (Lu Xun), det förkommunistiska Kinas främste protestförfattare anförde som ledord för en demokratisk människa.
Lu Hsuns tankar om "dissektion" har haft (och har) ett stort inflytande på hur en kinesisk kommunist tänker. Det tveeggade begrepp dissekering innebär både självdissekering och dissekering av andra, det som i en ledigare tolkning kom att kallas "självkritik" och kritik av andra, det revolutionära livets eviga litania, en dialektisk process av att både förstå sig själv och genomskåda andra.
Just den ofta mycket brutala kritiken av andra fick jag lära känna inpå bara skinnet under min Kinaresa, då vid en diskussion om lärare som inte fullföljde sin uppgift på rätt sätt, utan omsvep kallades "den nionde stinkande kategorin" av våra värdar.
Att idka självkritik blev under en beryktad period allt annat än en sofistikerad social process. Under Kulturrevolutionen (60-talets slut), tvingades människor erkänna brott de inte begått, tvingades löpa gatlopp och, till och med, dödades.
Demokratins svaga punkter
Alla dessa excesser var och är oförlåtliga, men kan ändå inte dölja det faktum att Lu Hsun satte fingret på en av demokratins svaga punkter, den bristande självkritiken.
Att förtala andra och att missförstå har ofta kommit att innebära ett trist signum för västerländsk politisk process. Konflikten har fått ett egenvärde och demokratin med sitt partiväsende bäddar för en konfliktfylld värld.
Jag säger naturligtvis inte att det är bättre i Kina än här, jag säger bara att det finns ett annat sätt att förhålla sig till världen och sina medmänniskor. Det trodde vi då, förförda av massor av intellektuella i böcker, radio och TV.
Särskilt minnesvärt är den norske filosofen Johan Galtungs framträdande här i Visby, då han lyckades övertyga oss närvarande att det kinesiska samhället var byggt på en särskild "vi-känsla" som hade framtiden för sig och som vi hade all anledning att avundas dem, styrda som vi var av de jagiska begären.
Nationalism och rasism
Socialismen var på ett naturligt sätt inbyggt i det kinesiska samhället, menade Galtung. Att vi-känslan kan ge annat i utbyte än solidaritet och rättvisa glömdes liksom bort, att vi-et också kan slå följe med nationalism och rasism. Alldeles så som sanningen om Kina nu också visar sig vara.
Men ändå grundtanken, att lära känna sig själv innan man kritiserar andra är tilltalande. Redan de gamla grekerna var för övrigt inne på samma spår. Lär känna dig själv innan du kritiserar andra, det var den lärdom som ristades in på Apollos tempel i Delfi.