Ytterst vill människan leva
Under några semesterveckor på Fårö kan människan komma i närheten av sitt biologiska jag, skriver Lennart Lindgren.
Foto: Tommy Söderlund
Detta är en ledare. På hela Helagotland publiceras ledarartiklar från Gotlänningen, Gotlands Folkblad och Gotlands Allehanda.
Men det bästa återstår. Att se det glödande klotet långt därborta sjunka ner i havet. Klockan 21.36 är den röda solskivan borta. Tysta och förundrade har vi än en gång upplevt detta skådespel. Nu går solen upp någon annanstans, funderar någon. Solstrålarna silar in i en lägenhet i Japan och om en stund i ett enkelt hus på en söderhavsö. En ny dag tar sin början. Men i det stora flyktinglägret utanför Jalalabad i Afghanistan sover barnen oroligt.
Nästa morgon vid en sandstrand på östra Fårö har solen just stigit upp ur havet som en ballong. Morgonens dimmor lättar. Klorofyllfabriken går igång. Människor möter den nya dagen med ett leende. Det ett trolleri i Jo Labero-klass, att solen dyker upp på ett helt annat ställe. Men den har bara vandrat i en halvcirkel under oss medans vi sov.
Fasta punkten i galaxen
Fast solen lär visst vara den fasta punkten i vår galax i den oändliga rymden. Kanske tänkte Hemingway på liknande sätt när han satte titeln på sin bok "Och solen har sin gång". Mer fascinerande än att jorden har sin gång.
Dessa tankar är också politik i grunden. Att fundera om vår plats och roll på jorden och i universum. Om människans ansvar. Om förutsättningarna för livet och därmed för politiken.
Det handlar om att människan ytterst är en del i ett känsligt system som har utvecklats under årmiljoner. Tanklöst hotar hon nu under en kort geologisk sekund denna stabilitet och riskerar därmed sin framtid. Klimathot, miljöpåverkan, kortsiktig exploatering av ändliga resurser. Allt orsakat av människans livsstil.
Den ekonomiska krisen kommer som ett brev på posten. Varningsklockor pinglar ständigt. Men någon annan tros fixa så att det blir bra till slut. Frågan är om inte "någon annan" är vi själva.
Ytterst vill människan leva. Inte i första hand för att köpa hus och bil och hotell. Se på Fåröstranden där solen just gått upp och en ny semesterdag begynner. Sol och bad, löpning och stavgång, lek med barn och kär lek med varandra. Det är nog detta som är Livet.
Lusten och hoppet att förlänga livet. Och i kön i bageriet finns tid för de djupa varma blickarna och den spontana kramen. Lycka. Lycka som förstärks av de goda dofterna som virvlar i luften.
Plötsligt är semestern slut och de flesta är åter i grottekvarnen, med jobb och karriär och så många "måste hinna". Fjärran från den förunderliga solen som går ner i havet och de vackra vägkantblommorna.
För att inte tala om det skira spindelnätet mellan enebuskarna en daggvåt morgon som låter sig betittas blott av långsamheten.
Pinglade i varningsklockan
Då tänker jag på miljökämpen Hans Palmstierna som för 30 år sedan skrev sina böcker "Plundring, svält, förgiftning" och "Besinning".
Han pinglade i varningsklockan. Dock tycks besinning vara en svårfångad fågel, så länge välstånd mäts i pengar och BNP. Denna definition håller inte. Och ändå är de flesta besluten tagna om vad som behöver göras för den hållbara framtiden. Men tillämpningen brister upprörande.
Under några semesterveckor på Fårö kan människan komma i närheten av sitt biologiska jag. Inse och förstå genom att låta sig förundras av att solen ännu har sin gång.