Från min danska soffa iakttar jag med stigande förvåning utvecklingen i "banan-monarkin" Sverige. Val varje halvår, har det hotats med även om det slutade (?) med en svensk "samförståndslösning". Och på Gotland: Färjor som inte kommer och regiondirektörer som går i förtid. Ack ja.
Ärligt talat så är kunskapen om och intresset för svensk politik ytterst begränsat i Danmark. Palme, Lindh och Bildt känner man till. Reinfeldt, lite grann - han satt ju så länge. Och så tycker man att det är märkligt att "alla" invandrare, flyktingar och asylsökande släpps in samtidigt som det inte är politiskt korrekt att tala om problem med integrationspolitiken. Och varför behandlas Sverigedemokraterna som spetälska, undrar danskarna? De har ju fått 13 procent av rösterna – tala med dem, argumentera mot dem, bekämpa dem – men låtsas inte som om de inte finns.
Jag försöker förstås i alla mina dagliga samtal med danskar nyansera bilden av Sverige och svensk politik. Jag talar om humanism, öppenhet, mångfald. Men ofta för döva öron. Det är bara en halvtimmes brofärd mellan våra länder – men ibland är avståndet gigantiskt. Framförallt när det gäller politik.
Här i landet förbereder man sig nu för 2015 års val – ett ordinarie val, påpekades det med illa dold förtjusning när Sverige hotades med extraval. "Vi är ju inte Italien - eller Sverige, hehe." Valet kommer senast i september. Ordningen är lite annorlunda här. Det är statsministern som suveränt avgör när valet ska hållas inom den fyråriga mandatperioden. Och statsminister Helle Thorning Schmidt från Socialdemokraterna lär vänta så länge som det är möjligt. Och så hoppas att den tre veckor korta valrörelsen (den är aldrig längre) ska bjuda på ett eller annat under för den tvåpartiregering (Socialdemokraterna/Radikale Venstre) som just nu besitter taburetterna. Ty alla opinionsmätningar visar på ett närmast ointagligt försprång för den borgerliga oppositionen med Venstre (gamla bondeförbundet) i spetsen.
Danskarna har snabbt tröttnat på det fyråriga rosa experimentet. 2011 – efter tio års borgerligt styre – ville danskarna helt enkelt pröva något nytt och släppte fram landets första kvinnliga statsminister, Helle Thorning. Hennes tid vid makten liknar ett praktfiasko. Åtta gånger har regeringen ombildats, ministrar har avgått så fort de lockats med ett fint jobb i det privata näringslivet, några har gjort bort sig och fått sparken - och så nåddes botten när Socialistiskt Folkeparti lämnade regeringen, av frustration över att deras väljare inte fått några av sina vallöften infriade.
Valet kommer att bli en uppgörelse mellan Helle Thorning och Lars Løkke Rasmussen (Venstres ledare som förlorade statsministerjobbet till socialdemokraternas fixstjärna 2011). Idag är ingen av dem särskilt populär. Gucci-Helle, med en förkärlek för de bonade golven, röda mattorna och cocktailmottagningarna ställs mot "Lille Lars", gamängen som med en cigarett i den ena handen och en fatöl i den andra mest framstår som en glad slarver.
Men den sistnämnde kommer alltså att vinna - med stöd av Dansk Folkeparti (som just nu är landet största!). DF, som numer är helt inne i värmen både till höger och vänster, trivs bäst med att stå utanför regeringarna, men med ett avgörande inflytande i de flesta frågor. Ingen skulle komma på tanken att isolera Dansk Folkeparti - därtill är respekten for väljarna allt för stor.
Men nu studerar vi, lite på sidlinjen, utvecklingen i Sverige.