Sällskapet DBW har fyllt 200 år. Jag har förstått att många DBW-ister är besvikna över den förment snålt tilltagna mediebevakningen av jubileet.
Men det är bara att se sanningen i vitögat, bita i det sura äpplet och gilla läget:
Sällskapet får inte den uppmärksamhet som dess ledamöter anser att det förtjänar därför att det handlar om en sammanslutning som enbart tillåter män att vara med i gemenskapen.
När vi snart skriver 2015 anser de flesta, helt enkelt och med modernt språkbruk, att detta inte är OK. Särskilt inte med tanke på att DBW sitter på en enorm förmögenhet (marknadsvärdet på aktieportföljen är närmare 90 miljoner kronor!), att riktigt många av öns beslutsfattare inom politik och näringsliv är ledamöter och att Sällskapet är den största privata bidragsgivaren till kulturella ändamål på Gotland och dessutom den största markägaren i Visby innerstad. Att en sådan maktfaktor inte tillåter kvinnor att vara ledamöter är inte politiskt korrekt. Därför är det för många, inte minst inom medierna, svårt att förhålla sig till DBW.
I sanningens namn ska dock konstateras att det finns en betydande medvetenhet inom Sällskapet för problematiken. När förslaget till nya stadgar diskuterades vid en sammankomst i december 2013 var det faktiskt en grupp ledamöter som argumenterade för att kvinnor skulle kunna inväljas. Deras propå röstades dock ner (74-15).
I DBW:s jubileumsskrift – som är ett stycke imponerande Gotlandica! – medverkar fyra kvinnor (och tolv män). Det är journalisten Eva Sjöstrand, arkivarien Elisabeth Siltberg, konstnären Maj Wennerdahl och läraren/översättaren Kathy Gow-Sjöblom. Alla är i varierande grad kritiska till att DBW inte välkomnar kvinnor.
Eva Sjöstrand: ”Att vi inte kommit längre i vår mänskliga utveckling, att de ledande männen på Gotland fortfarande vill hålla mer än halva befolkningen utanför besluten, det drar ett vemodigt löjes skimmer över ön. Gotland framstår knappast som platsen där nya, djärva tankar föds och kan utvecklas.”
Elisabeth Siltberg: ”Sällskapet DBW må vara gammalt och aktningsvärt för sin ålder och sina insatser, men behöver därför inte vara ett förlegat sällskap som står och stampar på samma plats år efter år.”
Maj Wennerdahl: ”Som kvinna förstår jag inte varför endast män ska fördela kulturpengarna, med tanke på kvinnors stora kulturintressen och verksamheter och nu när det inte är så farligt att bada tillsammans längre.”
Kathy Gow-Sjöblom: ”Min gissning är att DBW inom tjugo år öppet för alla.”
Det hedrar DBW att man låter dessa kritiska röster komma till uttryck i jubileumsboken. Om inte annat har det säkert stått klart för DBW-isterna som under senare år fått en närmast nonchalant behandling av kommunen/regionen i frågor som Botan och ett eventuellt badhus. Ingen ledande politiker vågar i dag öppet omfamna DBW. Bara det ett krasst skäl till att DBW kanske tvingas omformulera stadgarna, trots allt.
Som sig bör ska jag förstås varudeklarera mig själv. Jodå, jag är (numer synnerligen passiv) ledamot av såväl DBW som Gotlands Gille i Stockholm. Mer aktiv är jag i att stötta KFUK:s arbete för socialt utsatta kvinnor på Köpenhamns gator. Så var det sagt.