På torsdag höjs barnbidragen med 200 kronor per barn till 1 250 kronor. Även studiebidraget för bland annat gymnasieelever höjs med samma belopp. Höjningen fanns med i regeringens budget för år 2018. ”Det går bra för Sverige och vi vill att framgångarna ska komma alla till del”, sade finansminister Magdalena Andersson (S) i samband med att nyheten presenterades.
Det är en sanning med modifikation. Ekonomin går bra, men Sverige mår inte bra. Vi har stora brister inom såväl försvar och polis som skola, vård och omsorg. Oron för brottslighet ökar, vårdköerna växer och skolresultaten faller på många håll i landet. Enligt Riksrevisionen kommer 200 miljarder kronor att saknas i kommuner och landsting år 2030 om dagens personaltäthet ska behållas. Välfärdens kärna är på väg att bli oroväckande tunn.
Man kan förvisso tycka att just barnbidraget är ett av de bättre bidragen. Det har låga administrativa kostnader, är i princip omöjligt att fuska sig till och går till en grupp som i regel behöver det. För de familjer som har svårt att få pengarna att räcka till kan det göra stor skillnad.
Men statens budget ska räcka till många saker. Hur mycket regeringen än vill vara alla goda gåvors givare, så kan den inte ge allt till alla. Politik är att vilja – men också att välja. Det handlar om att med begränsade resurser försöka uppnå vissa mål. I samma ögonblick som en investering genomförs omöjliggörs alla andra alternativa sätt att spendera de investerade pengarna. I en tid då ett antal grundläggande samhällsfunktioner inte fungerar är detta en viktig insikt. De höjda barnbidragen kostar 4,5 miljarder kronor – vilket är mer än dubbelt så mycket som satsningen på polisen.
Höjda barnbidrag är ett av Socialdemokraternas vallöften från 2014. Att förslaget genomförs just nu har naturligtvis med den stundande valrörelsen att göra. Den senaste statistiken från Statistiska centralbyrån visar att nästan 1,3 miljoner personer tog emot barnbidrag år 2016. De utgör en viktig väljargrupp – och att ge viktiga väljargrupper mer pengar i plånboken är en vanlig taktik under valår. Frågan är dock om den taktiken fungerar under dagens omständigheter.
När grundläggande samhällsfunktioner inte fungerar är det kanske inte högre bidrag som står högst på önskelistan – ens för barnfamiljer. Polisen lägger allt grövre brott på hög, biblioteken förvandlas till stökiga fritidsgårdar och skolan förmår inte att lära barnen det som de ska. I vissa fall kan skolan inte ens garantera att eleverna är trygga. Samtidigt har bensin- och dieselskatterna börjat höja sig själva varje år. Då är ett par hundralappar extra i månaden en föga tröst.
Väldigt få lär dessutom tycka att det är ett gott nog skäl att behålla den nuvarande regeringen.